Lugnet har lagt sig omkring oss...

Ser ditt babyansikte i den tonåring jag har framför mig. Det öppna ansikte vars blick brukar spegla evigheten är vänd ifrån mig. Jag känner varje skiftning i dina anletsdrag. Varje suck och varje sinnesstämning som någonsin bott i dig. Flickan som jag fått låna. Din värld blir större och större och min del i den mindre och mindre. Det är så det ska vara. Inga självklara band och med tvingat tålamod får jag vänta på en inbjudan från dig. Dig som varit och är mitt allt.

Vi som förr var jag och du. Du var jag och jag var du. Jag var din hela existens och du mitt händelsernas centrum. Jag har levt i ständig förälskelse sen du och jag möttes. Du har alltid varit på väg.   Du har värkt i mitt bröst sedan den dagen jag fick veta att du blommade i min kropp.

Du är lovsången som livet sjunger. Den vackraste är du...

Fartblind förändring

Moderskapets monument ska rivas.

Gatstenar rivs upp och kastas. Tegelbyggnader faller.
Bland ruinerna lämnas små blodmärken i fotavtrycken i dammet. Som ett skadeskjutet djur skyndar hon vidare. Vill inte bli infångad. Väser, spottar och fräser om någon närmar sig. Hon klöser med vassa klor den som ändå vågar. Blixtsnabbt är hon borta.

Varm och mjuk var blicken som i begynnelsen utforskade och längtade allt medan kroppen så långsamt att det knappt var synligt förvandlades från mjuk och späd till reslig och stolt.

Rådjursblicken grumlades och benen kröktes under kroppen som vred sig och krängdes ur sitt skal helt tyst. Ingenting finns kvar. Tills i mörkret två intensivt gulröda små ögon skymtar fram och en vargliknande varelse syns skynda bort in i mörk skog.

...det var inget, skulle bara...om nån vill...

Lilla bloggen, lilla ventilhålet, har inte funnits plats för det på länge

har varit inne och snokat och nosat på gamla inlägg.

...som att läsa gamla dagböcker! Roligt, fast ändå trist på något sätt.

Känns dammigt och förlegat.

Det fanns en man som ofta, eller var det kanske bara ibland, nämndes här. Han som mest gjorde ont och som jag älskade på avstånd. Så fort han tilläts komma nära gjorde det hela alltför ont. Alla såg det!

Jag såg det sist.

Han var trasig och jag ville älska honom hel. Så naivt av mig, så omedvetet och okunnigt och blåögt av lilla mig. Jag lämnade honom till slut på riktigt. Lät honom stå kvar där på vägen och vinka hej då. Han ropade på hjälp som i nöd som i död. Jag gick på det varje gång. Jag sprang tillbaka och skulle hjälpa, hålla ihop, dra upp och läka. Precis när jag andfådd nått fram till honom skrattade han åt mig.

- Dumma flicka, sa han. Inte vill jag ha din hjälp. Jag behöver inte dig. Jag är stark, jag är mig själv nog. Gå din väg.

- Men du ropade ju på mig, gjorde du inte det? Bad du inte om min hjälp? sa jag förtvivlad, förbryllad, uppgiven och vansinnig.

Så lämnade jag honom till sist. Lät honom stå där och ropa. Gick med bestämde steg och fyllde mitt minne med hans hånfulla skratt.

Med tiden som sällskap vandrade jag längs den där vägen som sträckte sig längre och längre bakom mig och hans gestalt där borta krympte för varje dag. Jag vände mig aldrig om för jag var rädd. Jag visste att minnet av skrattet som hånar mig bleknar fortare än det som är ljust.

Långt senare eller kanske bara ett tag stod han framför mig och bad mig om en tjänst. Inga skratt, inga löften. Bara en ensam man. Ett skrämt och vilset ansikte som ber. Jag samlade mig, bestämde mig och lät honom veta att jag inte tänkte valsa med i var gamla dans. Jag förstod inte då och jag förstår inte nu. Men han var sig inte riktigt lik. Jag kände att han inget ville ta av mig. Han var inte som förr.

Jag följde med honom på det där besöket. Jag ställdes helt oförberedd inför ett helt team med professionella som ordade så att rummet roterade runt honom. Jag satt utanför men ändå inuti och det enda som var stilla var deras tysta munnar som rörde sig i vanvettiga rörelser. Jag var satt där för att lyssna och vara den som uppfattade vad som blev sagt. Den som var drabbad, var alltför drabbad för att kunna lyssna och förstå. Fanns det ingen annan än den du i två års tid sagt var värdelös för dig. Varför skulle jag finnas där för dig? Jag som misslyckats så många gånger med att vara din? Varför valde du just mig nu? Jag vet att det inte fanns någon annan. Jag vet att det inte fanns tid för dig att håna mig. Det fanns bara tid för det allra viktigaste. Så lite tid att det inte fanns tid att ta reda på vad som var det allra viktigaste.

Jag vet inte varför jag fortfarande gråter över din död, varför jag fortfarande tänker på ditt hår, din hud, din doft. Jag hade slutat längta efter dig!

Jag lämnade dig vid tåget den där dagen efter mötet hos de professionella. Vi höll om varann på perrongen länge, länge. Vi hade fikat, promenerat, låtsats som inget hänt, målat bilder av hur fint det skulle bli efter att de professionella hade skurit i dig, lagat dig och gjort allt nästan

ogjort. Jo, för allting går att laga.

Jag tror att jag gråter för att jag inte fick vara där för dig, varken när du levde eller när du var döende. Jag vet att jag gråter för att jag känner skuld. Jag gråter för att jag inte förstår dig. Jag förstår inte hur du kunde vara som du var i livet och jag förstår inte varför du var tvungen att dö innan du fick fatta ett och annat. Jag gråter för att nu är det försent att prata ut, att enas, att få förstå, att önska lycka till, att glädjas åt att du hittade någon annan som du fick det bra med. Jag gråter för att jag aldrig fick åka med dig på någon resa och för att du aldrig ville ha mig med när du reste. Jag gråter för att du var elak och gjorde mig illa och för att jag ändå hoppades på dig och säkert är det sjukt men ändå fortsatte att älskade och längta efter det som jag trodde och tror var du. Du i din allra renaste form utan dina trassliga erfarenheter som gjorde dig så knepig. Kanske är du åter i din renaste form nu. Kanske är det just så som det ska vara nu.

Det är ingen konst att tro på evigt liv och liv efter död så länge allt är i fullaste livligaste blom.

Men sen när man verkligen behöver den där tron på andra dimensioner då vill man ha ett livs levande bevis.

Ett år av längtan

...funderar, sumerar och ser tillbaka. Kanske inte främst för att det närmar sig ett nytt år utan för att december är en tid då det är lätt att minnas exakt vad man gjorde vid den här tiden för ett år sedan.

Det blir lätt en sorts utvärdering. Möjligen för att det alltid finns en känsla av att man vill utvecklas och göra livet mer meningsfullt och innehållsrikt. Ständig närvaro av längtan efter olika saker. För mig och för kanske de flesta människor handlar det om att må bättre och berika sitt liv mer och mer hela tiden. Kanske är summan av innehållet konstant. Det är bara våra känslor som förändras. Kanske är allt precis så bra eller dåligt som vi upplever det hela tiden. Hur rika vi upplever att vi är beror på vad vi önskar oss eller vad vi förväntar oss.

Allt börjar med att längta. Längtan efter att uppnå saker i livet är en förutsättning för att både sätta upp och nå mål oavsett vad det handlar om, oavsett vad det är vi vill berika oss själva med. När jag kan uppskatta och vara tacksam över det fina och positiva jag har kan jag också hitta lusten inom mig som är själva kärnan i längtan. Längtan hänger samman med tacksamhet och det ena är beroende av det andra.

Tacksamheten föder längtan som är en förutsättning för att vi ska hitta lusten inom oss som tar oss framåt mot de olika mål vi har i livet. Vad vi kan åstadkomma har inga begränsningar, vad vi kan få möter inga hinder och hur bra vi vill må har vi själva makten över.

Jag tänker fortsätta längta in i nästa år också.

To Do or not To Do

De som haft äran att umgås med mig en stund vet att jag kan ha svårt att passa tiden!

Fast det är inte riktigt rättvist att säga att jag ofta kommer försent.

Egentligen är det så att dygnet är för kort, vännerna för många, livet för roligt, för mycket måsten som ska undanröjas innan man kan ta itu med det som man verkligen är här för. Nämligen att glida runt och njuta och le.

Istället byts detta alltför ofta ut till att-göra listor!

Just jag har begåvats med många fler "ToDo-listor" än andra tycks det.

Jag strimlar vissa av dem, spiller kaffe på andra och skiter helt enkelt i en del. Effekterna blir lite olika beroende på vilka som "försvinner".

Det finns i huvudsak två sätt att hantera dessa effekter.

*Vara extremt charmig

*Vara utrustad med obeprövade orsaker

som förvandlas till behändiga ursäkter

Men det bästa är ändå att rensa i To-Do-listan. Göra mindre av det andra vill och mer av det du själv värdesätter.

När man gör det man gillar eller rent av älskar kan man ge vidare det varma och kärleksfulla man då har skapat inom sig och det är hundra gånger mer värt än en massa måsten!

Mitt kroppsminne fungerar perfekt

Tog bussen hem från stan idag!

Sömnig, hastig morgon hade tvingat fram den lite mindre glamorösa mig.

Men det var okej för jag skulle bara träffa min handledare och det viktigaste var att

jag kom i tid till vårt möte. Jag kostade dock på mig en dusch för att vakna!

För er som känner mig vill jag bara meddela att jag var så tidigt ute att min handledare

utbrast.

- Åh, nej jag som trodde att jag skulle hinna dricka kaffe och så, innan du kom!!!

Jo, det var lite udda att säga så det håller jag med om. Men det var ljuv musik för en sån

som mig. Få chansen att vara först och få beskåda hur rollerna bytt plats. Hur hon var stressad och jag var i kontroll. Underbart!

Hur som helst; tillbaka till bussen på väg hem från stan.

Jag hade hunnit springa runt i någon sorts planlös shopping och inbilla mig att jag undanröjde stressmoment julklappar.

I själva verket handlade jag bara till mig själv visade det sig. En trivsam lunch och en fika hann jag visst unna mig också. Jag verkade vara gjord av pengar denna eftermiddag. På något sätt var det mer än jag själv visste om.

Men så satt jag där på bussen och var tämligen utschasad. Längtade hem till pösiga mjukisbyxor som är vänliga mot allehanda kroppstyper. Vilade mina ögon på en liten flicka med stora gröna ögon som stod på sätet mitt emot mig försiktigt fasthållen av sin vad jag förmodade var hennes pappa. De verkade inte uppmärksamma att jag underhöll mig på flickans bekostnad. Jag brukar göra så och jag brukar betala med att säga något vänligt om att deras barn är det sötaste jag sett eller något i den stilen. Man bör på något sätt legitimera sitt stirrande i min ålder. Men som sagt, det behövdes inte idag.

Men plötsligt hände något väldigt märkligt som aldrig hänt i de här sammanhangen förut. Jag fann att fokus flyttat till pappans hals. Jag kände genast hur pulsen steg. Men herre gud, nu får jag väl ändå skärpa mej, tänkte jag. Jag kan väl inte sitta och tända på en halsen vilken som helst.

Jag kunde inte hjälpa att jag var helt betagen av den där halsen. Jag sa åt sig själv att genast upphöra med dessa dumheter och återgå till barnet! Då såg jag hans mun som ju var helt nära barnets öra och pratade lågt om vad som for förbi utanför fönstret. Munnen, det var något med munnen också! Vad är det som händer egentligen, tänkte jag förtvivlat. Jag var vid det här laget helt betagen i hans profil och kunde inte för mitt liv slita mig med blicken. Då var det något som sakta började krypa i mig. Jag har varit där förut. Min kropp visste det! Men det var ju en total främling!!!

- Oj vilken söt liten en, försökte jag!

- Jo hon blev rätt så välskapt, svarade han.

Nu vände han sig mot mig och jag såg in i ett par ögon som jag sett in i för exakt 24 år sen.

Han var sig precis lik fast lite mer manlig som tur var.

*Harkel* - Ursäkta mej, men heter du S ?

Han såg väldigt förbluffad ut. Mitt hjärta börja dunka hårt där inne, kanske mest för att det skulle var väldigt pinsamt om han inte hette så men antagligen mest av den surrealistiska och exalterade känslan.

- Ja, det gör jag! Hur vet du det?

- Jo, ehm, jag kommer från xxx och...

Polletten trillar ner hos honom också. Han sken upp!

- Är det E, utbrast han!

Efter hastig uppdatering avlöste vi varann med minnen!

Det var hur roligt som helst. Han var sig precis lik.

MEN, hans syn måste ha försämrats avsevärt och i raketfart. Jag förstår det när han plötsligt säger.

- Jag försöker verkligen känna igen dej men jag gör inte det!!

Jag fortsatte le mot honom utan att ändra en min. När jag kom hem gick jag raka vägen in i badrummet för att se mig i spegeln. Se där, där låg den italienska chockladkakan kvar mellan tänderna. Jag liksom bjöd på italiensk chockladtårta !

Är det de som kallas ögongodis?

Lovely Lucia

Julbords-knytis med kakhusbak och tre husvärdar,

den förste åt och gick på flottare kalas,

den andre bjöd frikostigt av allt sitt rökta

från pipans trivsamma moln till whiskey av rökig karaktär

alltmedan han log sitt Persbrandts-lika leende

och inget undgår hans kameralins

den tredje bakade en kåk trots krossad kupol,

Han var flexibel i arkitekturen och passionerad, - non stop

alla äggen till glasyr var slut men det gjorde inget för

det blev glada chockladiga takpannor istället.

Lyckad Lucia som höll oss vakna till morgonen sa stopp!