tisdag 4 januari 2011

...det var inget, skulle bara...om nån vill...


Lilla bloggen, lilla ventilhålet, har inte funnits plats för det på länge

har varit inne och snokat och nosat på gamla inlägg.

...som att läsa gamla dagböcker! Roligt, fast ändå trist på något sätt.
Känns dammigt och förlegat.

Det fanns en man som ofta, eller var det kanske bara ibland, nämndes här. Han som mest gjorde ont och som jag älskade på avstånd. Så fort han tilläts komma nära gjorde det hela alltför ont. Alla såg det!

Jag såg det sist.

Han var trasig och jag ville älska honom hel. Så naivt av mig, så omedvetet och okunnigt och blåögt av lilla mig. Jag lämnade honom till slut på riktigt. Lät honom stå kvar där på vägen och vinka hej då. Han ropade på hjälp som i nöd som i död. Jag gick på det varje gång. Jag sprang tillbaka och skulle hjälpa, hålla ihop, dra upp och läka. Precis när jag andfådd nått fram till honom skrattade han åt mig.
- Dumma flicka, sa han. Inte vill jag ha din hjälp. Jag behöver inte dig. Jag är stark, jag är mig själv nog. Gå din väg.
- Men du ropade ju på mig, gjorde du inte det? Bad du inte om min hjälp? sa jag förtvivlad, förbryllad, uppgiven och vansinnig.

Så lämnade jag honom till sist. Lät honom stå där och ropa. Gick med bestämde steg och fyllde mitt minne med hans hånfulla skratt.

Med tiden som sällskap vandrade jag längs den där vägen som sträckte sig längre och längre bakom mig och hans gestalt där borta krympte för varje dag. Jag vände mig aldrig om för jag var rädd. Jag visste att minnet av skrattet som hånar mig bleknar fortare än det som är ljust.

Långt senare eller kanske bara ett tag stod han framför mig och bad mig om en tjänst. Inga skratt, inga löften. Bara en ensam man. Ett skrämt och vilset ansikte som ber. Jag samlade mig, bestämde mig och lät honom veta att jag inte tänkte valsa med i var gamla dans. Jag förstod inte då och jag förstår inte nu. Men han var sig inte riktigt lik. Jag kände att han inget ville ta av mig. Han var inte som förr.

Jag följde med honom på det där besöket. Jag ställdes helt oförberedd inför ett helt team med professionella som ordade så att rummet roterade runt honom. Jag satt utanför men ändå inuti och det enda som var stilla var deras tysta munnar som rörde sig i vanvettiga rörelser. Jag var satt där för att lyssna och vara den som uppfattade vad som blev sagt. Den som var drabbad, var alltför drabbad för att kunna lyssna och förstå. Fanns det ingen annan än den du i två års tid sagt var värdelös för dig. Varför skulle jag finnas där för dig? Jag som misslyckats så många gånger med att vara din? Varför valde du just mig nu? Jag vet att det inte fanns någon annan. Jag vet att det inte fanns tid för dig att håna mig. Det fanns bara tid för det allra viktigaste. Så lite tid att det inte fanns tid att ta reda på vad som var det allra viktigaste.

Jag vet inte varför jag fortfarande gråter över din död, varför jag fortfarande tänker på ditt hår, din hud, din doft. Jag hade slutat längta efter dig!

Jag lämnade dig vid tåget den där dagen efter mötet hos de professionella. Vi höll om varann på perrongen länge, länge. Vi hade fikat, promenerat, låtsats som inget hänt, målat bilder av hur fint det skulle bli efter att de professionella hade skurit i dig, lagat dig och gjort allt nästan
ogjort. Jo, för allting går att laga.

Jag tror att jag gråter för att jag inte fick vara där för dig, varken när du levde eller när du var döende. Jag vet att jag gråter för att jag känner skuld. Jag gråter för att jag inte förstår dig. Jag förstår inte hur du kunde vara som du var i livet och jag förstår inte varför du var tvungen att dö innan du fick fatta ett och annat. Jag gråter för att nu är det försent att prata ut, att enas, att få förstå, att önska lycka till, att glädjas åt att du hittade någon annan som du fick det bra med. Jag gråter för att jag aldrig fick åka med dig på någon resa och för att du aldrig ville ha mig med när du reste. Jag gråter för att du var elak och gjorde mig illa och för att jag ändå hoppades på dig och säkert är det sjukt men ändå fortsatte att älskade och längta efter det som jag trodde och tror var du. Du i din allra renaste form utan dina trassliga erfarenheter som gjorde dig så knepig. Kanske är du åter i din renaste form nu. Kanske är det just så som det ska vara nu.

Det är ingen konst att tro på evigt liv och liv efter död så länge allt är i fullaste livligaste blom.
Men sen när man verkligen behöver den där tron på andra dimensioner då vill man ha ett livs levande bevis.


Bloggintresserade

Min blogglista