onsdag 14 oktober 2009

Inte så ljuv som jag försöker se ut


Om det nu någonsin har funnits något förskönande sken runt mig så bedrar det å det grövsta.
Min ljuva blommiga personlighet, mitt liljelika jag, VAR har det tagit vägen??

Den elaka måndagen har blivit jag, och inte nog med det... den elaka måndagen tycks aldrig ta slut.

Jag hade längtat och längtat efter min kärlek. Saknat hans varma snälla muskulösa armar runt min kropp när jag lutar mitt huvud mot hans bröst. Inget högre har jag önskat än att få somna intill ljudet av hans hjärtslag och hans tunga andetag när han vilar bredvid mig. Det finns inget jag älskar mer än att vakna och se in i hans sömndruckna ögon. Jag lovar att det inte finns någon som fyller mig med sådan värme bara med sin blick. Han är en ängel och en sol. Han hör på mig när jag berättar. Han är aldrig rädd för att säga vad han tycker. Inget är för litet eller för oviktigt för honom att lyssna på.

Denna man ringer mig och säger att han längtar så mycket att han måste slänga sig på första bästa tåg. Jag inser att jag borde bli glad. Jag intalar mig att känslan finns där någonstans fast den inte hoppar upp ju nu. Jag vet att jag är sjukt trött men jag tänker att det kommer att gå över. Jag fantiserar om hur underbart det ska bli att se honom.

Här någonstans tar den "elaka" över mig. Trött, arg och irriterad och kan knappt motivera mig själv att lämna lägenheten för att möta honom. Jag är så irriterad att jag inte ens kan somna vid hans sida. Ännu mindre uppföra mig som folk. Jag fräser och suckar, stönar och klagar. Jag kan se det som på film. Jag kan se att det är meningslöst, fruktlöst och utan någon logik alls. Jag vill bara att han ska krama den sura för den sura gillar inte att bli kramad. Det är så bra för den sura sticker fort iväg i vild panik när det kommer minsta lilla kärlek i vägen. Sen står den lilla nakna trötta kvar och bara är.

Vi som någon gång har varit där, vi vet och känner den utmattning som inte handlar om att inte sovit bra den sista veckan. Det är en trötthet som fullständigt tar över både förstånd och känsla. Det är som en förlamande drog. Det är som ett stormande hav som överröstar allt med en enda rusande, rasande våg suger ner en på botten. Då fattar jag inte ens hur jag ska finna någon mening med något alls. Det var den vågen och många fler som till slut tvingade mig att vara borta från det jag egentligen ska göra till vardags. Jag är inte kvar där mer men ibland gör det sig påmint, det där mäktiga havet som kommer att döda mig om jag låter det få makt igen.
Jag kommer aldrig att låta det få den makten mer. Jag har varit där tillräckligt länge för att känna igen stormen som jagar vågorna när det tornar upp sig bakom min rygg. Det är otäckt när den gör sig påmind.

Jag ska lära mig lite till och bli lite klokare än igår och inte tro att det ska gå över av sig själv.
Idag ska den lilla nakna trötta bara tillåta sig att vara.




måndag 12 oktober 2009

Fnittrig Söndag blir till elak MÅNDAG


Fröken Norr lämnar i går kväll perrongen en timme senare än biljettens klockslag.
Litet magknip av stundande förlust blir till lång vinande köld i hela kroppen när jag står kvar på tom perrong.
Jag såg mitt sällskap bytas ut och flätas samman med människor som lämnats kvar med fågelholk i blicken och maktlösa biljetter. En irriterande försening vänds av fröken fröjd till en festlig ny förening. I hennes blogg berättas om historier som flyger kors och tvärs genom vagnen som på räls.

Jag som varit ena hälften i händelsernas centrum, hela helgen, känner snopet hur SJ stal mitt inlägg av min bloggprinsessa, från mig.

Men doften sitter kvar i soffkuddarna och i skrattkammaren bubblar ännu värmen och formar höga kluckanden.

Väl hemma bäddade jag ner mig i roliga bilder och lade huvudet på lyckade minnen efter helgen. På insidan av mina ögonlock kunde jag läsa en dikt skriven i tacksamhet över henne.

Den jag verkligen är ligger hela tiden inom räckhåll,
blir gärna en varm hand i min.
Även då det inte alltid är den jag vill vara,
håller handen mig i stadigt grepp.

Ändå kunde jag inte sova där jag låg. Kanske bara för att jag fortfarande var full av de batteri hon laddade mig med. Det fanns så mycket mer att säga , göra, hinna med.

Morgondagen började trassla in sig i min så väl bäddade säng. Oron snodde sig runt min kropp och gjorde obekväma knölar under mig. Jag krävde att få veta vem som bjudit in den! Ingen svarade. Istället kröp en stor stöddig klocka ner bredvid mig och krävde mitt vakna sällskap.

Ångande stressat kaffe lämnades kvar på övergivet köksbord. Med okammat vått hår jagar jag efter tidig morgonbuss. Landar till sist i skolans fik för nytt försök att inta frukost med grupparbete mellan tuggorna. Hård smörgåskant knäcker dagen och klyver tanden mitt itu.
Med tappad matlust rusar kaffet uppåt som kulan i ett flipperspel. Det klingar till och jag tror att jag är vaken. Jag tror det, hela vägen genom redovisningen av diagram och staplar ända tills, jag avslöjar att;

- 40% sväljer.

Alla skrattar och undrar vad det är dom sväljer?
Jag ler med trasig tand och förklarar att de VÄLJER!!

Skyndar hem till snäll soffa som saknar fröken norr!

fredag 9 oktober 2009

Jag glädjer mig helt vilt...


Men det är ju inte klokt, jag har till och med glömt mitt lösenord till min egen blogg! Fick pröva alla möjliga alternativ innan jag kom in. Likadant var det igår. Skamligt, säger jag bara.

Nu ligger fröken norr på ett nattåg från Stockholm och jag ska möta, ... eller kanske ska jag muta henne med något så att hon förlåter mig för att jag kommer att vara dödstrött och ha tandvärk och därför inte kunna möta henne med något super leeende. Jag skäms för att jag inte hunnit mangla hennes lakan, inte hunnit skura alla golv. Dammsugarn fick jag stänga av när dottern i panik tvingade mer mej på en stol för att hjälpa henne med en läxa som glömts bort. Det är konstigt med läxor, särskilt viktiga sådana för de är som om dom är satta på larm att ringa om påminnelse just som kroppen ska sättas i viloläge. Då, just då, ringer en envis vakna-ton i öronen.

Skulle behöva det där larmet själv ibland. Inte senare idag dock. Det blir lätt som en plätt att vakna när man vet att fröken norr ska kliva på Lunda scenen och gästspela en hel lång mysig
helg. Att det är lite rörigt i logen kan väl inte spela så stor roll, va!


onsdag 7 oktober 2009

Är det någon som minns mej


Ska jag börja blogga igen ... jag vet inte!? Jag vet inte om jag vågar sticka in näsan här igen efter att jag bara försvann sådär utan förvarning och utan förklaring. Jag medger att det var oförskämt och en respektlöst. Jag kan bara säga till mitt försvar att det aldrig var riktigt meningen. Inte ett dugg planerat.

Vad hände sist, jo jag blev förälskad, tappa huvudet och tydligen också tal/skrivförmågan!
Jag är fortfarande förälskad, tryggt vaggad i en stadig famn. Lagom berg och dalar, inga bottenlösa svarta hål av svek som det tar veckor att ta sig upp ur. Värme och Kärlek och ömsesidig inspiration att få kraft och energi ifrån. Jag håller inte längre andan, väntar inte på någon skräll. Jag vågar och allt är gott.

Jag tror det var därför jag drog mig undan. Jag behövde kraft och mod och rätten att vara i en bubbla efter att den första kärleken förlösts. Visst får man, visst får man dra sig undan då? Jag visste inte vad det var jag höll i min armar, Vågade inte riktigt hoppas fast jag såg det klart.

Det är fint och det är sant och inte känns det så konstigt heller. Som den mest självklara sak i världen som om "vi" alltid funnits.

Får se om någon hittar hit igen...


Bloggintresserade

Powered By Blogger

Min blogglista