torsdag 16 april 2009

Jag kan bara bekräfta


Dottern konstaterar kavat och med en suck

- Mamma , du har hjärt-formade ögon!

Konstigt, för jag har varken sovit eller ätit på mer än en vecka och ändå tycks jag lysa som om jag svalt solen!

Jag har dock lyssnat noga, spetsat öronen och ...

... inte i hela universum ringer det en enda varningsklocka.

Tro mig, jag vet hur de låter. Jag vet hur det känns att ignorera dem.

Nu, nu är de tyst, en tystnad som ler.

måndag 13 april 2009

Vilar i värmen från dej



    Solen har hittat hem till min själ


lördag 11 april 2009

PTSD

 
                             Påsktraumatiskt stresssyndrom.
     


fredag 10 april 2009

My french lover



När jag inte sitter i busskurer och gråter över svunnen dotter kan det hända att jag har det förträffligt fantastiskt. När jag hade snörvlat klart härrom dagen och konstaterat att man inte ska gråta över spillt barn kände jag tyngden av Chardonnay vin i väskan, bredvid ett par dvd filmer jag plockat med mig på vägen till bussen. Det "plingade" till i telefonen och S gjorde sig påmind genom en förfrågan om att intaga frukost nästkommande morgon i mitt sällskap på stans mest utsökta cafe. Mitt franska cafe på Klostergatan! 

Det var längesen vi sågs. Sågs och sågs, visst har vi setts, men inte ordentligt. Förstå mig rätt, vi har setts och språkats men vi har inte tagit oss tid att riktigt mötas på länge. Det gjorde vi igår kl 9.30 väldigt precis för att vara mig. Dom har en marmelad gjord på hallon och choklad. Efter att tungan vant sig vid den något udda smakkombinationen var det riktigt gott. S är en varm och söt person som är väldigt öppen och givmild med sig själv. Jag tycker om henne... mycket. 

onsdag 8 april 2009

Fertil avkomma ...


...det är vad hon är. En enda liten dotter som river ner hela världen, startar krig, slår sönder och bränner ner

... mitt inre. 

Mitt på ljusa dagen, på en busshållplats, bland okända människor fick hon mej att gråta idag. Fast det kommer hon aldrig att få veta. Därför att för henne var det ett obetydligt telefonsamtal till en mamma som var mördande tjatig och tråkig men ganska glad och vanlig i alla fall.

I fjorton år har jag ensam vårdat, fostrat och funnits där i alla livets skiftande situationer. Ett barn som växer ska få hjälp att rustas inför framtiden. Jag kan inför Gud och hela världen lova och svära på att jag gjort mitt allra yttersta varje dag. Inte för att jag var tvungen, inte för att hon krävde det, för det skulle hon aldrig någonsin göra. Nej, inte för att någon enda människa förväntade sig det.

Utan bara för att jag ville det. 

Jag visste att hon en dag måste vända mej ryggen för att kunna blomstra i naturlig mark. Jag visste att hon inte var fridlyst av mej och inga växthus har rymd som räcker till. Jag visste att hon måste gå sin egen väg. Jag var förberedd. Jag var rustad. Jag har till och med öppnat flera dörrar för att det skulle vara möjligt. Jag har sandat isiga trappor så att hon kunde gå ner utan att halka. Jag har sopat gången ren från vassa stenar så att hon inte skulle skära sig när hon måste gå barfota. Jag har gett henne ett svärd och en sköld att bära med sig när hon måste ut och slåss. Jag har alltid vetat att jag inte kan gå med henne överallt. 

Men ingen har någonsin sagt hur förbannat ont det skulle göra...

...men de har sagt att hon kommer att komma tillbaka, sen.

Fan ta  dem om de har fel!

måndag 6 april 2009

Bloggänglar -visst finns dom...

... särskilt då på svarta-inläggs-dagen

Tack Ji, Pseudonaja,  paljettenq för gulliga kommentarer som fångade upp i virrvarret.

Perfekt i presens


Gör mej inte ett med mina minnen 

de vilar tätt intill min rygg

knuffar mej ut när jag balanserar längs ruiner



Jag lämnar dem kvar på den viloplats jag sist besökte

vinden kommer vänligt att sopa rent efter mej

och regnet kommer att radera det jag skrivit 



ty Idag får jag tänka nya tankar


skapa min Allra första dröm


Bloggintresserade

Min blogglista