Jag som var på väg. Stannar upp igen och håller andan. Inte för eftertanke, utan för en förbannad ... dröm, längtan, önskan om att vara någons absoluta blickfång och maggropskittel. Någon som stolt säger , Hon är min! Någon som med självklarhetens mjuka röst finns där. Någon som möter upp, ser och förstår.
Krossat hjärta och med det stod jag kvar, lagade och lappade, limmade och förlät även då du inte bad om det.
Äntligen och till slut var jag klar. Jag tog tillbaka min själ, mitt hjärta och allt som är jag.
Aldrig så åtråvärd och fin för dej som när jag går. Jag förväntar mej ingen kärleksförklaring av dej, men en förklaring. Vad skulle vara annorlunda idag. Varför NU när inte då gick an? Du vill inte tala, bara kyssa dej tillbaka.
Var det i ren förvåning som du tvinga dej tillbaka för att se. Se om det ännu en gång skulle gå att dra mej tillbaka med vackert polerade tigande löften. Jag vågar inte hacka fram ett litet hål i den ytan. Hur skulle jag kunna släppa in dej igen?
Du trodde aldrig att jag kunde gå vidare, och resa utan dej. Jag kunde och jag kan.
Ändå, öppnade dörren lite på glänt. Ville veta vad du ville nu. Kanske vara vänner. Det har ju gått en lång tid nu i tystnad och försvar. Jag prövade lite, försökte en stund och vaknade i självbedrägelse. Den förbannade drömmen och längtan! Vanan att lyckligt tacka ja när du bjöd upp.
Musiken har tystnat, lamporna slocknat och det är tomt. Om det så vore en plats på dramaten som utlovades så kunde jag inte agera, inte längre.