Jag ser fortfarande ditt babyansikte som blandas med spelad vuxenhet
Jag känner varje skiftning, varje suck som någonsin bott i dej.
Din värld blir större min del i den mindre och mindre. Inga självklara band
Jag väntar på en inbjudan med tvingat tålamod.
Du var jag och jag var du
Jag var hela din existens
Du, mitt händelsernas centrum
Jag har levt i ständig förälskelse sen du och jag möttes
Du är lovsången som livet sjunger
Du har värkt i mitt bröst sen den dagen då du börja blomma i min kropp.
4 kommentarer:
Som jag känner igen mig! Gillade särskilt och att vänta med tvingat tålamod. För så är det. Man vill bli insläppt, men man vet så väl att det måste ske på barnets villkor.
Så vackert skrivet.
Poetiskt.
Tack så mycket! Jag är så ny på bloggfronten så jag är extra svag för positiv feedback. jag har lagt dej på min blogglista. Du skriver kul och så är sidan så snygg.=)
Jättefint. Snyftar Emlan.
Skicka en kommentar