Gäst i tonårsland

På bio med lilla Loppan. 

Varm café latte och mörk choklad. Sneglar på uppslukad sötnos-profil i biomörkret. Känner hur hjärtar växer och värker i kroppen. Du är precis mittemellan barn och ung flicka. Tänk när du inte vill sitta här med mej mer. 

Jag kommer att släppa taget, jag lovar! Jag släpper redan taget, fast det är svårt. Men en dag kommer det att göra mej galen. Jag kommer att vilja skrika högt. Jag måste, jag vet. Tappa kontrollen bit för bit. Lita på allt jag tidigare försökt bygga upp. Försökt att rusta för framtiden. 

Bara jag visste att du var stark nog, att du kunde välja rätt. Lärdomar från misstag som är lagom stora och bara gör lite ont. 

- Mamma, han är verkligen jätte snygg ( glittrande ögon i biomörkret ), fast han kändes ÄNNU snyggare i boken. 

Filmen var över förväntan. Det var inte bara en Robert Pattinson att spisa, utan hela filmen var mycket snyggt gjord. 

Det är just i dom här ögonblicken när vi gör något tillsammans, och jag minst anar det som verklig närvaro kan äga rum. 

Plötsligt får jag prata länge om någon viktigt och få lika mycket svar tillbaka. Jag får förmånen att veta det innersta av tro och tanke. 

Det är magiskt. 

Idag på vägen hem när filmen öppnat hennes dörr på vid gavel för förtroende att strömma ut. Något stort och viktigt som hänt ett par dagar tillbaka. Hejdar min omedelbara undran, varför jag inte fått veta då genast när det hände. Ånyo, påminnelse om tålamod. Jag fick ju veta nu. 

Om jag bara stillar mej!