I sjövild boning

Löööv you mamma!

Man kan röras till tårar över msn för en sån sak! 

En tonåring som numera känns lika nära som påvens pillesnopp kan lika plötsligt som ett magplask vända sig till dej med sina djupaste tankar och det mest känsliga och för henne mest privata. Snabba tankar delges, då gäller det att vara alert och inte slumra. Stunden kommer inte igen. Inte den stunden i alla fall.  

Igår när jag var rasande över munnens rappakalja och tuffheten som skulle manifesteras med mamma som offer inför oförstående kompis. För ofta har detta hänt på sista tiden och jag visste att något måste göras. Jag hade laddat bössan med moderlig mördande ammunition. Uppkavlade armar redo för slakt. Fast riktigt redo var jag inte...

- Mamma förlåt , det var inte jag!! Det var det ju fast ändå inte. Alltså, det bara kom. Jag hörde det komma men det kändes inte som det var jag som sa det. Förlåt! Jag vet inte hur...

-Jag har köpt en tablettask åt dej.  Här!

Raska fingrar sträcker fram. Stora beklagande ögon talar i mun med flödet av ord. 

Bössan sänks i takt med axlarna, lutar den mot väggen och låter den stanna där. Hjärtats hetta smälter ammunitionen och förnuftet måste svälja hårt och skärpa tonen mot sin vilja. Talar tunga fraser av lagbundet förnuft och fostrande straffsatser. Vem har satt mej i den här domstolen med omöjliga ärende dömda att misslyckas? 

Inte var det jag inte. Jag ville bara ha barn rätt och slätt! 

Istället föddes jag in i tvångströja med påtvingad predikan i ensam talarstol. Ingen sa något om detta!

I mitt kontrakt stod ingenting annat än att vara mjuka varma händer som lyfter, bär och håller om. Visar vägen och gör stigen mindre snårig. 

Inte va det nån som sa nått om olidligt, paradoxalt ämbete med kärlek som enda verktyg.