Om Dej

Isen i magen har så sakta börjat tina till mera uthärdlig temperatur.

Hela natten har jag grubblat och gråtit, grubblat och gråtit. Vad som sagts och gjorts och inte gjorts. Gråtit över min skuld till dej. En skuld som du aldrig gav mej. Jag vet att du inte vill att jag ska känna så. Du ville vara där. Med ditt underbara varma kärleksfulla hjärta gav du allt av dej själv. Inte för att få något tillbaka utan bara för att du ville att världen skulle bli lite bättre. 

Konstig kvävande känsla av att ingenting aldrig någonsin mera kommer att bli sig likt. Någonting har förändrats och det faktum att du gått bort finns i allt. Träden utanför mitt fönster vet det, snön som lagt sej idag vet det, stillheten om natten vet det också. Inomhus är syret lite fattigare och det går trögt att andas men jag orkar ändå inte gå ut. Lämna hemmets väggar känns för farligt. Min soffa är också förändrad men den trygghet som finns kvar håller sig inne så jag måste stanna här. 

Det är så typiskt dej, till och med nu, nu när jag ska skriva om dej, så handlar det om mej och hur jag känner. Jag skulle ju skriva om vem du var, men nu blir det precis som du alltid såg till att det blev, ljuset på mej. Sen fick man aldrig prata om dej. Fast lite lite fick jag bära av dina bördor ändå. Lite på slutet lät du mej också får luta dej mot mej. Men oftast blev det tal om trygghet när det kom till dej. Inget att tala om , inget att oroa sig för. Allt var gott och som det var menat.

Fast jag visste hela tiden när det inte var som det skulle. Jag visste det, men jag kände hur förbjudet det var att beröra. Men nog var det så att jag är lite som du, pratar hellre om den andra än mej själv. Kanske ville du hjälpa mej hitta balansen även där. 

Jag är så glad att jag fick sagt hur mycket du betyder. Jag minns att det kändes som det studsade iväg efter att det snuddat dej. Men du hörde väldigt bra så jag tror du lyssna efter lite mer noga när jag gått. Du såg också ut som en ängel. Du var vacker i ditt blonda hår, din avundsvärt tjocka fläta som nådde dig till midjan och fick dej att se ut som en flicka på nått sätt. Men kvinna var du , min ängel och mor fast utan band av blod. 

Ingen röst kunde värma och glädja sig med mej som din röst. Du sa att när allt blev bättre skulle jag och vår vän M komma hem till ditt fina hus som du längtade så hem till. Jag visste redan då att de skulle aldrig hända. Men jag antar att också hos dej spelades fina bilder upp av hur det skulle bli. Jag såg oss i din vilda blomstrande trädgård och jag såg våra fötter på dina vackra trägolv, och solen genom dina stora fönster. Jag vet precis hur underbart det skulle vara att se dej sitta där utanför din veranda och ta emot mej på grusgången. Jag skulle öppna din vita grind och Du skulle säga att jag var fin och stilig och sen skulle du värma mej med ditt leende och säga att tänk, tänk att det blev av till slut. Jag kan höra dej säga det. Men det blev aldrig av...det blev bara slut utan att bli av. Men jag är så glad att du fick flytta hem ett tag i alla fall. Du fick sluta dina ögon och somna in i ditt hus som du tyckte så mycket om. 

Allt det här är helt och hållet sant. Ibland säger man att människor är aldrig så underbara som efter sin bortgång. Men det skulle inte gå med dej. Du var redan fantastisk med det godaste av hjärtan. Du var underbar och att försköna dej annat än med sanningen, hur skulle de vara möjligt?