"Vi har varit med om dej
Vi kan aldrig förlora dej"

Vi som inte kan förlora henne, min ängel, vi ska ta farväl i kyrkan imorgon. Det känns fint men också lite skrämmande. 

Kanske har jag inte förstått, kanske kommer jag att gå sönder, där i kyrkan. 

Det blir bra och det kommer att bli jätte fint. Jag ska få träffa min vän M och vi ska ses efteråt och prata om allt möjligt. Det ska bli mysigt.

I kväll sitter jag i soffan och ser på min glittrande gran. Den är fin och ingen hets och stress är den klädd med. Det är lugnt och fridfullt och doftar hyacint i alla rum. Jag har alltid älskat julen. Vi hade en idyllisk jul när jag växte upp. Ofta har jag önskat större klokskap hos mina föräldrar. Men inte då, då var ni fina. Utom möjligen att pappa var så barnsligt förtjust i att klä granen så till den grad att han blev snål och vi fick bara titta på när älsklingspynt kom på.

Men jag minns med vilken passion han gjorde det. Jag minns att vi åkte till skogen och vandrade och valde länge. Jag minns att han älskade den där utvalda, doftande tillfälliga gästen. Han pysslade och klädde den med största precision. Likt en konstnär backade han ständigt några steg tillbaka för att få en bild av sitt skapande. Vände och vred för att hitta balansen.

Pappa hade en annan passion med julen och det var alla chokladkartonger som kom från en del av hans kunder. Anton Berg var favoriten! Under andäktig tystnad togs den fram och bjöds på. Två bitar, du får välja två bitar! Man gladde sig åt som där två bitarna och njöt. Fast pappa njöt nog mest. Han såg ut sån i alla fall. Sen satt han där vid öppna spisen och spann som en katt och fast han envist aldrig önska sig annat än snälla barn i julklapp lyste han ikapp med granen åt varje paket som var till honom. Det var en fin sak jag fick av mamma och pappa, minnen och traditioner i kärlek till julen! Det är jag glad för.