onsdag 14 oktober 2009

Inte så ljuv som jag försöker se ut


Om det nu någonsin har funnits något förskönande sken runt mig så bedrar det å det grövsta.
Min ljuva blommiga personlighet, mitt liljelika jag, VAR har det tagit vägen??

Den elaka måndagen har blivit jag, och inte nog med det... den elaka måndagen tycks aldrig ta slut.

Jag hade längtat och längtat efter min kärlek. Saknat hans varma snälla muskulösa armar runt min kropp när jag lutar mitt huvud mot hans bröst. Inget högre har jag önskat än att få somna intill ljudet av hans hjärtslag och hans tunga andetag när han vilar bredvid mig. Det finns inget jag älskar mer än att vakna och se in i hans sömndruckna ögon. Jag lovar att det inte finns någon som fyller mig med sådan värme bara med sin blick. Han är en ängel och en sol. Han hör på mig när jag berättar. Han är aldrig rädd för att säga vad han tycker. Inget är för litet eller för oviktigt för honom att lyssna på.

Denna man ringer mig och säger att han längtar så mycket att han måste slänga sig på första bästa tåg. Jag inser att jag borde bli glad. Jag intalar mig att känslan finns där någonstans fast den inte hoppar upp ju nu. Jag vet att jag är sjukt trött men jag tänker att det kommer att gå över. Jag fantiserar om hur underbart det ska bli att se honom.

Här någonstans tar den "elaka" över mig. Trött, arg och irriterad och kan knappt motivera mig själv att lämna lägenheten för att möta honom. Jag är så irriterad att jag inte ens kan somna vid hans sida. Ännu mindre uppföra mig som folk. Jag fräser och suckar, stönar och klagar. Jag kan se det som på film. Jag kan se att det är meningslöst, fruktlöst och utan någon logik alls. Jag vill bara att han ska krama den sura för den sura gillar inte att bli kramad. Det är så bra för den sura sticker fort iväg i vild panik när det kommer minsta lilla kärlek i vägen. Sen står den lilla nakna trötta kvar och bara är.

Vi som någon gång har varit där, vi vet och känner den utmattning som inte handlar om att inte sovit bra den sista veckan. Det är en trötthet som fullständigt tar över både förstånd och känsla. Det är som en förlamande drog. Det är som ett stormande hav som överröstar allt med en enda rusande, rasande våg suger ner en på botten. Då fattar jag inte ens hur jag ska finna någon mening med något alls. Det var den vågen och många fler som till slut tvingade mig att vara borta från det jag egentligen ska göra till vardags. Jag är inte kvar där mer men ibland gör det sig påmint, det där mäktiga havet som kommer att döda mig om jag låter det få makt igen.
Jag kommer aldrig att låta det få den makten mer. Jag har varit där tillräckligt länge för att känna igen stormen som jagar vågorna när det tornar upp sig bakom min rygg. Det är otäckt när den gör sig påmind.

Jag ska lära mig lite till och bli lite klokare än igår och inte tro att det ska gå över av sig själv.
Idag ska den lilla nakna trötta bara tillåta sig att vara.




3 kommentarer:

Ji sa...

Det är också en vardag, en sån där som ibland gör oss vresiga, och oförstående till detgåröver- tänket.

Balans, ett vackert ord men så svårt.
Det viktigaste är dock, även om vi inte lyckats i handling, att vi är medvetna om oss själva och våra begränsningar.
Hur många gånger har jag inte påminnt mig själv om att självaste DALAI LAMA behöver tid till kontemplation, och att de som knackar på hans dörr just då, får ett - Nej, han vilar du får återkomma.

Även de allra heligaste behöver tid för enskildhet för att orka sträcka sig ut över världen :)
Kram du är okej i all din ofullkomlighet!!

Kram, ifrån Ji

linda sa...

ja trötthet framkallar absolut irritation. man vill inte men det e svårt. förstår precis vad du menar med det där havet att svepas med i det mörka.

men som du skriver på slutet eller vad jag anar att du sätter ner foten ja att simma mot strömmen in tillbaks till lugna stranden igen... med en ny erfarenhet. eller att veta att sätta emot innan man dras iväg.

fint inlägg av dig som jag tänker på länge.

Doktoranden sa...

Det är bra att bara vara. Fasader är vad de är, fasader. Vi är de vi är, med allt det goda och onda som det innebär. För ingen är perfekt. Någonsin eller någon gång. Men vi kan i alla fall vara ganska bra.

Det räcker riktigt långt. Oftast mycket längre än man någonsin tror.

Bloggintresserade

Min blogglista