Utanför mitt fönster i min lya ligger första snön stilla vilande.
Domkyrkan reser sig och blickar ut över vita täcke med ljusprickar på.
Jag går ut, mina lungor fylls med ren luft och återskapar balansen i min kropp.
Jag lever i en ostkupa ibland. Det är inte mänskligt att göra så. Jag ser hur livet leker där utanför. Människor skrattar och är glada. Dansar och sjunger och håller om och av varandra.
Jag knackar på glaset - ingen som ser mej. Jag ropar i förtvivlan
- släpp ut mej, kom in och håll om mej! Ser ni inte vem jag är. Jag kan ge er allt!
Jag viskar för mej själv,
- eller kanske inget.
Kanske är jag inte en människa som ni. Kanske glaskupan är jag. Nej, så kan det inte vara.
Ibland när morgonstrålar viskar i mitt öra, vakna lilla vän för du är älskad av livet. Då, då förstår ni, då finns det inget glas, ingen kupa. Jag behöver inte knacka eller skrika.
Då vilar vi tryggt i varandras sällskap. Jag dansar lika lätt som alla andra och sången porlar ur min kropp.
Inlägg
8 kommentarer:
Så vackert. Så meningsfullt.
Tack min bloggis-vän.=) Tack för att du troget stannar till hos mej och alltid lämnar spår av uppmuntrande slag.
Om du sneglar lite åt sidan så ser du att ostkupan inte går hela vägen runt om.
Kila ut i ett av hålen och låt sången komma!
Pseudonaja, tack...den fösta jag ska sjunga för då är dej=).
Fasen det här var ju nästan poesi! blir ju nyfiken ju..
I ostkupor kan man hitta riktigt goda ostar om inte annat *smack smack* joo, den var fin den, tar en skiva till...
Jättefint beskrivet.
Jag vet inte: Du kanske behöver glaskupan ett tag?
Ibland är det så. Som ett försvar.
Livet utanför känns ganska så kraftigt i perioder och det var kke just pga det som du satte kupan på huvudet? Så att säga.. *ler*
Så kände jag det i alla fall när jag skilde mig.
Numera är jag "kuplös" och känner allt väldigt mycket. Det är härligt. Men ibland gör det ännu ondare än man önskar.
Och visst är det härligt. Livet.
Det är helt och hållet underbart.
Det är bara det att vägen ibland är lite..knagglig. Och ibland är det liksom mer bergsmassiv att bestiga än småstenar att sparka undan.
Men när man står där. Efter. Och ser vad man just har gått igenom.
DÅ är man starkare än någonsin.
KRAM, min vän.
/Lallis
Du kanske ska kasta en sten!
Kram
Ja, vilken bra idé. Kasta sten i glashus!
För visst är det den betydelsen ordspråket har? Att man ska göra sig fri! ;)
Skicka en kommentar