... mitt inre.
Mitt på ljusa dagen, på en busshållplats, bland okända människor fick hon mej att gråta idag. Fast det kommer hon aldrig att få veta. Därför att för henne var det ett obetydligt telefonsamtal till en mamma som var mördande tjatig och tråkig men ganska glad och vanlig i alla fall.
I fjorton år har jag ensam vårdat, fostrat och funnits där i alla livets skiftande situationer. Ett barn som växer ska få hjälp att rustas inför framtiden. Jag kan inför Gud och hela världen lova och svära på att jag gjort mitt allra yttersta varje dag. Inte för att jag var tvungen, inte för att hon krävde det, för det skulle hon aldrig någonsin göra. Nej, inte för att någon enda människa förväntade sig det.
Utan bara för att jag ville det.
Jag visste att hon en dag måste vända mej ryggen för att kunna blomstra i naturlig mark. Jag visste att hon inte var fridlyst av mej och inga växthus har rymd som räcker till. Jag visste att hon måste gå sin egen väg. Jag var förberedd. Jag var rustad. Jag har till och med öppnat flera dörrar för att det skulle vara möjligt. Jag har sandat isiga trappor så att hon kunde gå ner utan att halka. Jag har sopat gången ren från vassa stenar så att hon inte skulle skära sig när hon måste gå barfota. Jag har gett henne ett svärd och en sköld att bära med sig när hon måste ut och slåss. Jag har alltid vetat att jag inte kan gå med henne överallt.
Men ingen har någonsin sagt hur förbannat ont det skulle göra...
...men de har sagt att hon kommer att komma tillbaka, sen.
Fan ta dem om de har fel!
Inlägg
7 kommentarer:
Oj! För det först. Som du skriver! Otäckt vacker smärta. Ljuvligt hård kärlek.
För det andra. Oj. Är det dax nu för henne att rusa iväg med vinden i håret? Men oroa dig inte. Hon kommer att komma tillbaka till dig länge än för hon kommer att behöva hjälp att reda ut tovorna i håret som blir när det blåser mycket.
Tänk. Om många år från nu så är det du som kommer att ha tovor i ditt hår....
Kramar från norrland!
Det är enklare för henne att komma tillbaka på den väg som är sandad och sopad.
Den där dottern har en bra mamma.
Jag kan garantera att hon kommer tillbaka,med era energier tillsammans så kommer ni göra underverk :)
Jag är stolt över att få läsa din blogg och att få vara din vän!
Solen skinner alltid igenom molnen, den finner änglastrålar och skinner alltid på dig och din dotter
Comvidare: He he...ingen kan väl finna på tröstande ord som inte bara tröstar utan också får en att se saker från ett annat perspektiv. Att du sen packar in dem i små bedårande ordpacket med fnittriga snören gör ju inte saker sämre.
Tack hjärtat för så fina bilder som verkligen värmer länge länge.
Pseudonaja:Tack...tänkte inte på det, men det har du naturligtvis rätt i. Tack snälla du.
Ja, du AnonyM: du har ju upplevt de både i dur och i moll så du borde ju veta;)
"Jag visste att hon en dag måste vända mej ryggen för att kunna blomstra i naturlig mark. Jag visste att hon inte var fridlyst av mej och inga växthus har rymd som räcker till."
... alltså, tappar andan lite.
Vilken fin mylla hon har växt upp i! Glad påsk :)
paljettenq: Tack raraste för så fint beröm. Glad Påsl önskar jag dej också med en kram.
Linda: Tack Tack mången tack
Din text känns levande, rak och ärlig, precis som de alltid gör. Jag känns vid den men samtidigt distanserar mig.
För mig är föräldraskap fantastiskt men alltid haft svårt för den extrema, och för mig överdrivna, närhet som uppstår mellan föräldrar och barn. Jag finns där, jag lär dem vad som är rätt och fel, jag älskar dem och bryr mig om dem. Men det kan bli för mycket av allting och deras egna individualism, fribrytande, äventyrslusta och tester är något jag uppmuntrar och ser på med glädje.
Men det är jag. Ingen förälder är den andra lik, inte heller de barn vi uppfostrar.
Skicka en kommentar