En bok om livets konsekvenser

Nu får det vara nog sa hon med en röst som för någon som inte kände henne inte skulle upplevts särskilt bestämd eller vred. Men för mig som visste med vilken lugn saklig och vänlig röst hon alltid talade var det ingen tvekan om att hon var ursinnig. Hon höjde aldrig rösten. Men med en ytterst liten skiftning i tonen kunde jag höra att hennes meningar gavs den skärpa hon behövde för att komma vidare. 

Det måste få ett slut någon gång, upprepade hon. Det är slut nu och något nytt ska ta vid. jag är redo för det tillkännagav hon. 

Jag ska skriva sa hon. Jag ska berätta den vackraste av kärlekshistorier med det rikaste språk som tänkas kan. Jag kan det, att fängsla och fånga det innersta i varje kärna. Det största starkaste förmår jag klä i ord. Det ska bli en bok som aldrig tar slut. Jag visste vad hon menade. Jag hörde hennes längtan. Jag visste varifrån den kom. 

Ursinnet över att ha blivit berövad och lusten efter friheten möttes som två floder, och blev till ett rasande vattenfall i hennes bröst. 

Jag hörde det, jag kände det, trots att jag inte kunde se henne. Det fanns så mycket kraft att det skrämde mig. Jag vågade nästan inte svara. Till slut kom det från mig ett alltför återhållsamt mummel, inte alls ett värdigt bemötande på så mycket styrka. Styrka som legat och mognat och grott i mörker. Långt ner i en mörk jordkällare som var fuktig och kvav. 

Jag var så smickrad över att hon valt att berätta för mig. Jag visste att hon kunde, att det skulle bli precis så underbart och levande som hon sa. Jag levde med henne i hennes längtan och jag kände hur ivrig jag blev. Jag ville naturligtvis på något sätt få bli en del av detta konstverk. Jag ville vara där med henne men tålamodet svek mig redan vid första raden. Jag ville vara dedikationen på hennes försättsblad. Så egoistiskt av mig. Men min beundran för henne var äkta. Det var när hon skickat mig det första utkastet som något började växa inom mig. För varje ord kom jag närmare och närmare hennes verkliga jag. Hennes hjärta som jag tvingades älska på avstånd. Som en olycklig förälskelse som vilade i hemlighet. Ingen var tillräckligt fin för att få veta, inga händer var tillräckligt rena för att få läggas till tröst. Ingen känsla var heller så alltigenom obefläckad som den kärlek jag hyste för hennes väsen. Hennes stolta, vackra,och  vördnadsfulla lever och vibrerar fortfarande i de skalv som hon efterlämnade. 

Men det var inte det jag läste i kväll när jag hittade dina utskrivna undangömda första femton sidor. Det var något annat, något urmänskligt. Skapande ur lekande precision. Hon tämjer varje fras och stycke. Det var så hon tog sig an allt hon mötte. Inget rytande lejon var för farligt eller för stort eller för hungrigt. 

Jag var hela tiden rädd för att det var en dröm, en vacker saga, kanske var det därför jag inte förmådde möta hennes entusiasm först. Eller var det bara min egen litenhet och skam. Inte för att jag någonsin tvivlade på att hon kunde tämja de rytande lejon hon var satt att vaka över, utan för jag skymtade timglaset bakom hennes rygg som höll på rinna ut.

Jag var lycklig när jag fann dina femton sidor längst ner i en låda. Nog har jag undrat var jag gömt dom fast jag lovade att kasta dem så fort jag läst klart. Men jag hade ju inte läst klart  och inte heller idag har jag läst klart. Vad ska jag göra med denna underbara sammanflätning av ord. Ingen vet att det är ditt. Anonymt ligger det här hos mig som ett brev från dig. Som vår hemlighet som jag ska bevara.