lördag 7 mars 2009

Dead mother walking

                               Syns man inte så finns man inte, eller ?? 

Jag stod i köket och gjorde mej så osynlig jag bara kunde, tryckt mot en vägg, medan gästerna anlände. Ville bara se att alla hade kommit, och säga hej, innan jag avlägsnade mig för kvällen.  

"Snälla mamma GÅÅÅÅ nu." bad hon med panik i rösten. 

"Jamen, ni är ju alla i vardagsrummet, ingen ser mej här inne i köket." svarade jag hänsynsfullt.

"Joooooo, du syns genom fönstret när man kommer." svarade hon med otåligt stirrande ögon.

" Jaaahaa, de är alltså ingen som vet att jag också bor här?"  frågade jag mot en ryggtavla som skyndade iväg.

Jag lämnade till slut  rummet och den bubblande spänning som rusade runt därinne som kulor i ett flipperspel.

Tjugo vilt fnittrande knoppar på väg att blomma ut!

Festen som letade sin genom den stängda dörren in till mitt rum och mina öron fick mitt hjärta att le. Hela kvällen satt jag där, ibland tjuvkikade ögat genom nyckelhålet. 

Jag skyndade obemärkt förbi ett par gånger under kvällens lopp. Ingen såg mej. Bara en av dem följde mej med blicken som en kompassnål. Väste fram förtäckta hot om döden med sin blotta blick. Enbart för att jag lovade att om en ful eller stor mun kom till tals var det sista gången den munnen hade fest. Bara därför viskade den diskret. Bara därför missade den möjligheten att bräda mig i verbal tuppfäktning offentligt.

Men det spelade ingen roll  att den största kärleken var värsta fiender den här kvällen för sålänge valparna tumlade runt i sin bedårande dans övertygade om att allt bortom deras lyckligt viftande svansar är av ringa betydelse, är det allt som existerar. 

Kärlek är att släppa taget och släppa fri fast det gör ont

bara då kommer den tillbaka. 

4 kommentarer:

Daniel sa...

Jag undrar varför det i en viss ålder egentligen är så ofantligt obeskrivbart pinsamt med föräldrar. Jag börjar genast klura på evolutionära/antropologiska förklaringar, men avbryter mig snabbt och tänker att det kanske inte är vad mammor instängda i sovrummet i första han bekymrar sig över. Eller också är det precis det det är :)

Anonym sa...

Så kul det är att bli tonårsmorsa. Jag funderade ett tag på att lyssna på jävligt kass musik, så kanske min unge skulle börja gilla bra musik, för hon ogillar, per definition, all musik som jag gillar, utom möjligtvis brit-pop från början av 1990-talet, som påminner henne om hennes barndom. Håhåjaja, sa tanten.

// c

paljettenq sa...

Ååå, jag bävar lite inför ikväll när vår tonåring (vi är stödfamilj) ska bjuda hem ett gäng kompisar för första gången... hon vill ju inte att vi ska sitta där och synas så mycket :)
Jag försöker desperat hitta på något att göra ikväll så vi kan åka bort en sväng *L*

Pseudonaja sa...

Det var roligt berättat!

Daniel: Dom sa på radion idag att det möjligen kan handla om barnets frigörande från föräldrarna. Det låter väl ganska troligt?

Bloggintresserade

Min blogglista