onsdag 9 december 2009

Hundra Tusen och Ett År


























Hundra Tusen och Ett år


är ett projekt som syftar till att hjälpa gatubarnen i Latinamerika. Gå in själva och kolla.


Det finns alla möjliga sätt att bidra till detta projekt.


Skicka sms och skänk 20 kr och gör samtidigt reklam för din blogg på hemsidan.


Ett annat sätt är att vara med i tävlingen om att ge bort ett nallebud i slutet av varje månad till en ringa kostnad på 5 kr. Kan man väl inte ens få ett bubbelgum för idag!


För att vara med i denna tävling ska jag samtidigt motivera vem jag vill skicka ett nallebud till och varför. Det kunde

inte vara mer passande eftersom jag för ett par dagar sen via facebook upptäckte att en vän från förr har en blogg.


Detta är en tjej som betytt oerhört mycket för mig under de år som min dotter var liten. Jag tror att jag träffade henne

första gången när min dotter var ett och ett halvt år. Hon och hennes kompis hade satt upp en lapp i affären där jag

bodde om att de ville passa barn.


Jag var minst sagt desperat vid den här tiden eftersom jag var synnerligen ensam om ansvaret för min dotter. Utan att gå in på några detaljer så kan man kort sagt säga att livet var tufft och rätt knöligt av olika anledningar. En del tyckte att jag var vansinnig som ringde ett nummer till "vem som helst". Jag hade inte lyxen att fundera i dessa banor för jag behövde avlastningen och tog chansen. Det visade sig att det var inte "vem som helst". Nä det var det verkligen inte!!!


Bakom den där lappen i den där närbutiken för 13 år sen dolde sig den mest underbara familj jag någonsin träffat. Det var två ursköna döttrar och en mysig mamma och en gullig pappa.


Jag vet inte hur det kom sig, men dom bara fanns där.


Just då, och en ganska lång tid framåt var dom det enda ljusa runt mig. Jag vet inte om de någonsin kan förstå hur betydelsefulla de har varit för mig. Inte enbart och kanske inte ens främst för att de ställde upp och passade dottern utan kanske i första hand för att de var så varma och naturliga. Jag kände aldrig någonsin att de var dömande eller ifrågasättande. Det var bara oförställd värme som jag inte var van vid. Deras unika varma hem avlastade mitt dåliga samvete de timmar och dagar som min dotter var där.


Jag visste att det var det bästa stället hon överhuvudtaget kunde vara på. Jag visste att de var det bästa människor hon någonsin kunde vara med. Ibland eller ganska ofta när jag tänker på dem gör det så ont i mig för jag känner att jag aldrig riktigt har kunnat berätta eller på något sätt visa dem hur mycket jag tyckte om dem och hur mycket dom har betytt för mig. jag är så oerhört tacksam för att jag har fått träffa denna familj och jag tror aldrig att de kommer att förstå vilka solar dom är, i alla fall i mina ögon.


Någon gång SKA jag lyckas återgälda något av allt det dom gett.


Ibland är det så i livet att man gör en massa saker för människor som man egentligen inte har så nära sitt hjärta. Jag tror att det hänger samman med att vara en person som inte lärt sig att säga nej! När man inte lärt sig att jag är huvudpersonen i mitt liv. När man inte lärt sig att jag måste inte göra allt som alla ber mig om eller allt som förväntas av mig och lite till. När man inte lärt sig det då upptäcker man förr eller senare att priset för att finnas där för "alla" är att dem man verkligen värdesätter i sitt liv är dem man inte hinner med. Det tog mig ett bra tag att komma på hur jag skulle förändra det här sättet att leva på. Jag jobbar med det varje dag fast inte lika mycket nu som tidigare. Det skulle krävas tre lopp rakt in i väggen och tre sjukskrivningar för att vakna.


Men nu har jag ju hela långa livet framför mig och resten av tiden är ju bara min.


Det handlar om att hitta balansen mellan sig själv och andra. Hitta balansen mellan att ta hand om sig själv och finnas där för andra utan att utplåna sig själv. Men det förutsätter att det finns någon att utplåna i sig själv. Ibland finns inte ens det. Då tar det ännu längre tid att bygga upp, särskilt om man är utan murar och skyddsnät. När som helst kan det komma en vindpust och rasera alltihop så att man måste börja om igen. Men det går och man måste bara tro på att livet vill en väl för det gör det.



4 kommentarer:

Mattias sa...

Det var väldigt varma ord. Känner mig väldigt rörd!
Det är ju jag som ska tacka dig som fick "låna" din lilla pärlar ibland. Tänker ofta på dig nu speciellt när jag själv blivit mamma och fascineras över att du verkligen klarade av allt själv. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle vara att vara helt ensam med barnuppfostran. Många gånger är ju räddningen att man är två, så där finns utrymme för lite andrum. Har alltid tyckt att du är väldigt stark som människa och kör ditt eget race, och gör det jäkligt bra :)
Är väldigt glad att jag skrev den där lappen för 13 år sedan så jag fick lära känna er. Puss på er! kramma snäckan

Petra sa...

Vet inte varför där står Mattias. Där ska ju stå Petra: )kramiz

Patrik Appelquist sa...

Hejsan!

Mycket fint skrivet! Tusen tack för ditt bidrag och lycka till i tävlingen på Gatubarn.nu!

Hoppas du och din dotter får en underbar jul! =)

//Patrik
Hundratusen och ett år -Välgörenhet för gatubarn på nätet
www.gatubarn.nu

Linda sa...

Shit Emma vilka fina ord! Blev så glad när jag läste dom. Även om det var syrrans förtjänst att vi träffades för hon satte upp lappen så är även jag så glad för att hon gjorde det så man fick lära känna världens finaste mamma med världens goaste tös. Tänker ofta på er ska ni veta. Önskar vi kunde träffas oftare men tyvärr är det en bit mellan Malmö och Stockholm SYND. Men det är bara att höra av er när ni vill ha en liten stockholmssemester så vi kan träffas.. För jag saknar er, både dig och lilltjejen. Ha det bäst. Många pussar och kramar från ett snöigt stockholm

Bloggintresserade

Min blogglista