måndag 14 december 2009

Mitt kroppsminne fungerar perfekt


Tog bussen hem från stan idag!

Sömnig, hastig morgon hade tvingat fram den lite mindre glamorösa mig.
Men det var okej för jag skulle bara träffa min handledare och det viktigaste var att
jag kom i tid till vårt möte. Jag kostade dock på mig en dusch för att vakna!

För er som känner mig vill jag bara meddela att jag var så tidigt ute att min handledare
utbrast.

- Åh, nej jag som trodde att jag skulle hinna dricka kaffe och så, innan du kom!!!

Jo, det var lite udda att säga så det håller jag med om. Men det var ljuv musik för en sån
som mig. Få chansen att vara först och få beskåda hur rollerna bytt plats. Hur hon var stressad och jag var i kontroll. Underbart!

Hur som helst; tillbaka till bussen på väg hem från stan.

Jag hade hunnit springa runt i någon sorts planlös shopping och inbilla mig att jag undanröjde stressmoment julklappar.
I själva verket handlade jag bara till mig själv visade det sig. En trivsam lunch och en fika hann jag visst unna mig också. Jag verkade vara gjord av pengar denna eftermiddag. På något sätt var det mer än jag själv visste om.

Men så satt jag där på bussen och var tämligen utschasad. Längtade hem till pösiga mjukisbyxor som är vänliga mot allehanda kroppstyper. Vilade mina ögon på en liten flicka med stora gröna ögon som stod på sätet mitt emot mig försiktigt fasthållen av sin vad jag förmodade var hennes pappa. De verkade inte uppmärksamma att jag underhöll mig på flickans bekostnad. Jag brukar göra så och jag brukar betala med att säga något vänligt om att deras barn är det sötaste jag sett eller något i den stilen. Man bör på något sätt legitimera sitt stirrande i min ålder. Men som sagt, det behövdes inte idag.

Men plötsligt hände något väldigt märkligt som aldrig hänt i de här sammanhangen förut. Jag fann att fokus flyttat till pappans hals. Jag kände genast hur pulsen steg. Men herre gud, nu får jag väl ändå skärpa mej, tänkte jag. Jag kan väl inte sitta och tända på en halsen vilken som helst.

Jag kunde inte hjälpa att jag var helt betagen av den där halsen. Jag sa åt sig själv att genast upphöra med dessa dumheter och återgå till barnet! Då såg jag hans mun som ju var helt nära barnets öra och pratade lågt om vad som for förbi utanför fönstret. Munnen, det var något med munnen också! Vad är det som händer egentligen, tänkte jag förtvivlat. Jag var vid det här laget helt betagen i hans profil och kunde inte för mitt liv slita mig med blicken. Då var det något som sakta började krypa i mig. Jag har varit där förut. Min kropp visste det! Men det var ju en total främling!!!

- Oj vilken söt liten en, försökte jag!

- Jo hon blev rätt så välskapt, svarade han.

Nu vände han sig mot mig och jag såg in i ett par ögon som jag sett in i för exakt 24 år sen.
Han var sig precis lik fast lite mer manlig som tur var.

*Harkel* - Ursäkta mej, men heter du S ?

Han såg väldigt förbluffad ut. Mitt hjärta börja dunka hårt där inne, kanske mest för att det skulle var väldigt pinsamt om han inte hette så men antagligen mest av den surrealistiska och exalterade känslan.

- Ja, det gör jag! Hur vet du det?

- Jo, ehm, jag kommer från xxx och...

Polletten trillar ner hos honom också. Han sken upp!

- Är det E, utbrast han!

Efter hastig uppdatering avlöste vi varann med minnen!
Det var hur roligt som helst. Han var sig precis lik.

MEN, hans syn måste ha försämrats avsevärt och i raketfart. Jag förstår det när han plötsligt säger.

- Jag försöker verkligen känna igen dej men jag gör inte det!!

Jag fortsatte le mot honom utan att ändra en min. När jag kom hem gick jag raka vägen in i badrummet för att se mig i spegeln. Se där, där låg den italienska chockladkakan kvar mellan tänderna. Jag liksom bjöd på italiensk chockladtårta !

Är det de som kallas ögongodis?

5 kommentarer:

cilla h sa...

gott med choklad, bra att ha mellan tänderna också

Anonym sa...

He he he... tja choklad är ju gott.
Roligt också att du fick överraska din handledare, som med trisslotter... ibland händer det :)

Pseudonaja sa...

Jag har två frågor:
1. Åt du inte choklad förr i tiden när ni kände varandra?
2. Skulle du spara chokladen till senare?

E sa...

Hi hi hi...pseudonaja...

1. När man är 15 år och över huvudet, stört förälskad så man knappt kommer ihåg att andas, nä, då äter man varken choklad eller annat! Jag minns det mycket tydligt hur pinsamt jag tyckte det var att äta så någon såg.
Menar du att han borde känt igen mig på chokladätandet, eller resterna mellan tänderna kanske .
Åh, jag känner inte igen dej, men det måste vara du för du har chokladrester mellan tänderna och det kan inte vara någon annan än emma från förr. Typ så.

2. Nix, skulle inte spara! Kakan var en stor besvikelse. Den såg sjukt god ut, men smaka apa. Kanske därför jag inte ville svälja undan alltihop. =)

Comvidare sa...

Hihi! Den där historien har potential att bli en riktig klassiker.

Bloggintresserade

Powered By Blogger

Min blogglista