Ett år av längtan

...funderar, sumerar och ser tillbaka. Kanske inte främst för att det närmar sig ett nytt år utan för att december är en tid då det är lätt att minnas exakt vad man gjorde vid den här tiden för ett år sedan.

Det blir lätt en sorts utvärdering. Möjligen för att det alltid finns en känsla av att man vill utvecklas och göra livet mer meningsfullt och innehållsrikt. Ständig närvaro av längtan efter olika saker. För mig och för kanske de flesta människor handlar det om att må bättre och berika sitt liv mer och mer hela tiden. Kanske är summan av innehållet konstant. Det är bara våra känslor som förändras. Kanske är allt precis så bra eller dåligt som vi upplever det hela tiden. Hur rika vi upplever att vi är beror på vad vi önskar oss eller vad vi förväntar oss.

Allt börjar med att längta. Längtan efter att uppnå saker i livet är en förutsättning för att både sätta upp och nå mål oavsett vad det handlar om, oavsett vad det är vi vill berika oss själva med. När jag kan uppskatta och vara tacksam över det fina och positiva jag har kan jag också hitta lusten inom mig som är själva kärnan i längtan. Längtan hänger samman med tacksamhet och det ena är beroende av det andra.

Tacksamheten föder längtan som är en förutsättning för att vi ska hitta lusten inom oss som tar oss framåt mot de olika mål vi har i livet. Vad vi kan åstadkomma har inga begränsningar, vad vi kan få möter inga hinder och hur bra vi vill må har vi själva makten över.

Jag tänker fortsätta längta in i nästa år också.

To Do or not To Do

De som haft äran att umgås med mig en stund vet att jag kan ha svårt att passa tiden!

Fast det är inte riktigt rättvist att säga att jag ofta kommer försent.

Egentligen är det så att dygnet är för kort, vännerna för många, livet för roligt, för mycket måsten som ska undanröjas innan man kan ta itu med det som man verkligen är här för. Nämligen att glida runt och njuta och le.

Istället byts detta alltför ofta ut till att-göra listor!

Just jag har begåvats med många fler "ToDo-listor" än andra tycks det.

Jag strimlar vissa av dem, spiller kaffe på andra och skiter helt enkelt i en del. Effekterna blir lite olika beroende på vilka som "försvinner".

Det finns i huvudsak två sätt att hantera dessa effekter.

*Vara extremt charmig

*Vara utrustad med obeprövade orsaker

som förvandlas till behändiga ursäkter

Men det bästa är ändå att rensa i To-Do-listan. Göra mindre av det andra vill och mer av det du själv värdesätter.

När man gör det man gillar eller rent av älskar kan man ge vidare det varma och kärleksfulla man då har skapat inom sig och det är hundra gånger mer värt än en massa måsten!

Mitt kroppsminne fungerar perfekt

Tog bussen hem från stan idag!

Sömnig, hastig morgon hade tvingat fram den lite mindre glamorösa mig.

Men det var okej för jag skulle bara träffa min handledare och det viktigaste var att

jag kom i tid till vårt möte. Jag kostade dock på mig en dusch för att vakna!

För er som känner mig vill jag bara meddela att jag var så tidigt ute att min handledare

utbrast.

- Åh, nej jag som trodde att jag skulle hinna dricka kaffe och så, innan du kom!!!

Jo, det var lite udda att säga så det håller jag med om. Men det var ljuv musik för en sån

som mig. Få chansen att vara först och få beskåda hur rollerna bytt plats. Hur hon var stressad och jag var i kontroll. Underbart!

Hur som helst; tillbaka till bussen på väg hem från stan.

Jag hade hunnit springa runt i någon sorts planlös shopping och inbilla mig att jag undanröjde stressmoment julklappar.

I själva verket handlade jag bara till mig själv visade det sig. En trivsam lunch och en fika hann jag visst unna mig också. Jag verkade vara gjord av pengar denna eftermiddag. På något sätt var det mer än jag själv visste om.

Men så satt jag där på bussen och var tämligen utschasad. Längtade hem till pösiga mjukisbyxor som är vänliga mot allehanda kroppstyper. Vilade mina ögon på en liten flicka med stora gröna ögon som stod på sätet mitt emot mig försiktigt fasthållen av sin vad jag förmodade var hennes pappa. De verkade inte uppmärksamma att jag underhöll mig på flickans bekostnad. Jag brukar göra så och jag brukar betala med att säga något vänligt om att deras barn är det sötaste jag sett eller något i den stilen. Man bör på något sätt legitimera sitt stirrande i min ålder. Men som sagt, det behövdes inte idag.

Men plötsligt hände något väldigt märkligt som aldrig hänt i de här sammanhangen förut. Jag fann att fokus flyttat till pappans hals. Jag kände genast hur pulsen steg. Men herre gud, nu får jag väl ändå skärpa mej, tänkte jag. Jag kan väl inte sitta och tända på en halsen vilken som helst.

Jag kunde inte hjälpa att jag var helt betagen av den där halsen. Jag sa åt sig själv att genast upphöra med dessa dumheter och återgå till barnet! Då såg jag hans mun som ju var helt nära barnets öra och pratade lågt om vad som for förbi utanför fönstret. Munnen, det var något med munnen också! Vad är det som händer egentligen, tänkte jag förtvivlat. Jag var vid det här laget helt betagen i hans profil och kunde inte för mitt liv slita mig med blicken. Då var det något som sakta började krypa i mig. Jag har varit där förut. Min kropp visste det! Men det var ju en total främling!!!

- Oj vilken söt liten en, försökte jag!

- Jo hon blev rätt så välskapt, svarade han.

Nu vände han sig mot mig och jag såg in i ett par ögon som jag sett in i för exakt 24 år sen.

Han var sig precis lik fast lite mer manlig som tur var.

*Harkel* - Ursäkta mej, men heter du S ?

Han såg väldigt förbluffad ut. Mitt hjärta börja dunka hårt där inne, kanske mest för att det skulle var väldigt pinsamt om han inte hette så men antagligen mest av den surrealistiska och exalterade känslan.

- Ja, det gör jag! Hur vet du det?

- Jo, ehm, jag kommer från xxx och...

Polletten trillar ner hos honom också. Han sken upp!

- Är det E, utbrast han!

Efter hastig uppdatering avlöste vi varann med minnen!

Det var hur roligt som helst. Han var sig precis lik.

MEN, hans syn måste ha försämrats avsevärt och i raketfart. Jag förstår det när han plötsligt säger.

- Jag försöker verkligen känna igen dej men jag gör inte det!!

Jag fortsatte le mot honom utan att ändra en min. När jag kom hem gick jag raka vägen in i badrummet för att se mig i spegeln. Se där, där låg den italienska chockladkakan kvar mellan tänderna. Jag liksom bjöd på italiensk chockladtårta !

Är det de som kallas ögongodis?

Lovely Lucia

Julbords-knytis med kakhusbak och tre husvärdar,

den förste åt och gick på flottare kalas,

den andre bjöd frikostigt av allt sitt rökta

från pipans trivsamma moln till whiskey av rökig karaktär

alltmedan han log sitt Persbrandts-lika leende

och inget undgår hans kameralins

den tredje bakade en kåk trots krossad kupol,

Han var flexibel i arkitekturen och passionerad, - non stop

alla äggen till glasyr var slut men det gjorde inget för

det blev glada chockladiga takpannor istället.

Lyckad Lucia som höll oss vakna till morgonen sa stopp!

OM ...

... om jag bara stillar mig...

Tålamodet tryter

Väntar, väntar, väntar ...

Ringer orolig för att få ett positivt besked!

Får istället -upptagen-men-jag-hade-tänk-ringa-dej-rösten!!

Jag hör mellan raderna, problem, hinder, besvär...

Så nu ska jag sitta här med den rösten ringande i öronen och UNDRA!!

Trassel.... jag känner trassel...

Hundra Tusen och Ett År

Hundra Tusen och Ett år

är ett projekt som syftar till att hjälpa gatubarnen i Latinamerika. Gå in själva och kolla.

Det finns alla möjliga sätt att bidra till detta projekt.

Skicka sms och skänk 20 kr och gör samtidigt reklam för din blogg på hemsidan.

Ett annat sätt är att vara med i tävlingen om att ge bort ett nallebud i slutet av varje månad till en ringa kostnad på 5 kr. Kan man väl inte ens få ett bubbelgum för idag!

För att vara med i denna tävling ska jag samtidigt motivera vem jag vill skicka ett nallebud till och varför. Det kunde

inte vara mer passande eftersom jag för ett par dagar sen via facebook upptäckte att en vän från förr har en blogg.

Detta är en tjej som betytt oerhört mycket för mig under de år som min dotter var liten. Jag tror att jag träffade henne

första gången när min dotter var ett och ett halvt år. Hon och hennes kompis hade satt upp en lapp i affären där jag

bodde om att de ville passa barn.

Jag var minst sagt desperat vid den här tiden eftersom jag var synnerligen ensam om ansvaret för min dotter. Utan att gå in på några detaljer så kan man kort sagt säga att livet var tufft och rätt knöligt av olika anledningar. En del tyckte att jag var vansinnig som ringde ett nummer till "vem som helst". Jag hade inte lyxen att fundera i dessa banor för jag behövde avlastningen och tog chansen. Det visade sig att det var inte "vem som helst". Nä det var det verkligen inte!!!

Bakom den där lappen i den där närbutiken för 13 år sen dolde sig den mest underbara familj jag någonsin träffat. Det var två ursköna döttrar och en mysig mamma och en gullig pappa.

Jag vet inte hur det kom sig, men dom bara fanns där.

Just då, och en ganska lång tid framåt var dom det enda ljusa runt mig. Jag vet inte om de någonsin kan förstå hur betydelsefulla de har varit för mig. Inte enbart och kanske inte ens främst för att de ställde upp och passade dottern utan kanske i första hand för att de var så varma och naturliga. Jag kände aldrig någonsin att de var dömande eller ifrågasättande. Det var bara oförställd värme som jag inte var van vid. Deras unika varma hem avlastade mitt dåliga samvete de timmar och dagar som min dotter var där.

Jag visste att det var det bästa stället hon överhuvudtaget kunde vara på. Jag visste att de var det bästa människor hon någonsin kunde vara med. Ibland eller ganska ofta när jag tänker på dem gör det så ont i mig för jag känner att jag aldrig riktigt har kunnat berätta eller på något sätt visa dem hur mycket jag tyckte om dem och hur mycket dom har betytt för mig. jag är så oerhört tacksam för att jag har fått träffa denna familj och jag tror aldrig att de kommer att förstå vilka solar dom är, i alla fall i mina ögon.

Någon gång SKA jag lyckas återgälda något av allt det dom gett.

Ibland är det så i livet att man gör en massa saker för människor som man egentligen inte har så nära sitt hjärta. Jag tror att det hänger samman med att vara en person som inte lärt sig att säga nej! När man inte lärt sig att jag är huvudpersonen i mitt liv. När man inte lärt sig att jag måste inte göra allt som alla ber mig om eller allt som förväntas av mig och lite till. När man inte lärt sig det då upptäcker man förr eller senare att priset för att finnas där för "alla" är att dem man verkligen värdesätter i sitt liv är dem man inte hinner med. Det tog mig ett bra tag att komma på hur jag skulle förändra det här sättet att leva på. Jag jobbar med det varje dag fast inte lika mycket nu som tidigare. Det skulle krävas tre lopp rakt in i väggen och tre sjukskrivningar för att vakna.

Men nu har jag ju hela långa livet framför mig och resten av tiden är ju bara min.

Det handlar om att hitta balansen mellan sig själv och andra. Hitta balansen mellan att ta hand om sig själv och finnas där för andra utan att utplåna sig själv. Men det förutsätter att det finns någon att utplåna i sig själv. Ibland finns inte ens det. Då tar det ännu längre tid att bygga upp, särskilt om man är utan murar och skyddsnät. När som helst kan det komma en vindpust och rasera alltihop så att man måste börja om igen. Men det går och man måste bara tro på att livet vill en väl för det gör det.

Bloggande brudar och annat tjafs

Jag är tydligen awesome... ja, så är det!

I alla fall om ni frågar grodår. Tack, snälla du för att du smickrar mig så. Kan man rodna ända in i hjärtat så gör jag det nu.

Detta betyder att jag i egen hög person, ensam, är en värdig jury att utse inte mindre än tre tjejer, kvinnor, brudar, ja, kort sagt, tre fantastiska bloggerskor! Ingen svår uppgift att hitta dem, svårare är ju att välja bara tre!

Efter noga övervägande går utmärkelsen härmed till följande:

comvidare, Ji, vardagslyx

I denna utmärkelse ingår, som en form av tacktal antar jag att skriva 10 saker om sig själv.

Sablar, idag tänker jag för dåligt, känner för lite, och skaparglädjen ligger på botten av min glöggmugg tillsammans med sumpiga bakfulla russin. Men jag gör ett försök i alla fall.

* En kreatör är jag och det ger mig rätten att skjuta saker på framtiden tills sista timmen är slagen och kniven vilar hotfullt mot strupen.

* Blommor och växter ligger mig varmt om hjärtat. Dom skapar värme och trivsel och är lika personliga och individuella som människor. Vill du få mig att smälta, låt blommor tala i sällskap med det du vill säga.

* Sedan jag upptäckte raw-food för sju år sen har levande mat försöker ta över min tallrik mer och mer för varje dag med mer eller mindre stor framgång.

* Vackra tyger, snygga snitt och välskräddade kreationer ger mig hög puls.

* Kan inte bara läsa en bok i taget, en trave på minst fem måste samsas vid sidan av min säng.

* Jag tror på synkronicitet.

* Jag älskar överraskningar från vänner som vill mig väl.

* Skrattar ohämmat utan att någonsin skämmas så fort jag får en chans.

* Blir snabbt och alltför lätt betagen i människor jag möter.

* Jag är en hejare på att göra finurliga och annorlunda pepparkakshus.

Puh, det gick till slut att hitta en bit av mig att presentera!