Snötäckt landskap utanför, varm choklad till henne och en latte till mej.
En stunds lugn med småprat och kanelbullar.
(Om ni någonsin kommer till lärdomsstaden i söder får ni inte missa deras kanelbullar, knäckig explosion av smör socker och massor av kanel).
Vi pratar om skolan och kompisar, en lärare som är hispig och inte kan kontrollera sina utanpå liggande nerver. Jag känner oron, fast jag försöker svälj ner den med stora klunkar latte. Jag säger ingenting idag för jag vill inte störa ordflödet eller riskera att missa viktig information. Inte missa en viktig pusselbit eller en rolig historia. Njuter av rösten jag så väl känner som fyller mej med oändlig värme.
Vi tittar på en nyfödd baby som vilar tryggt på sin pappas arm. Helt liten med en mössa som får den att likna ett litet tiger gosdjur. Så där liten var aldrig jag säger dotter, och det är sant.
"Mamma tänk va bra det skulle passa att du skaffade en babys nu. Du måste skynda dej innan det är försent, innan du blir för gammal ju." säger hon myndigt som så många gånger förr.
" Jaha, jo kanske det! Men det finns massor av tid kvar faktiskt." lugnar jag, något förvirrad.
Jag vill inte, MEN jag måste erkänna att någonting väcks inom mej varje gång hon säger något sånt och varje gång jag ser en sån där liten nyskapt människa. Men jag är av den bestämda uppfattningen att det där behöver jag inte ta ställning till. Det är en av de saker i livet som kan få ha sin gång och jag ska lyckligt följa med i vilket fall som helst. Stänger den tankemappen igen utan större bekymmer.
Vi samlar ihop böcker, vantar, halsduk och ger oss av hem. Plötsligt ropar någon efter oss när vi gått en bit. En ung man frågar om jag kan vänta och ge honom några minuter. Är han försäljare eller kanske tappade vi något på vägen ut från kafet?
" Jag vill bjuda dej på middag- och du var jättte söt -och kanske du också bor här och har lite tid," självklart och utan minsta blyghet säger han det.
Med tappad fattning och mer röda kinder än kylan hade gett avböjde jag utan att ens överväga hans förslag. Mamma rollen kolliderade i mitt huvud och jag fick moget ur mej att det var modigt och snällt, men nej tack, fast tack ändå ... liksom.
Medveten om dotterns närvaro var det bara en sak som var viktigt att predika;
Hon får inte tro att man kan säga ja till vad som helst, hur som helst, till vem som helst, bara för att han är artig och trevlig och...
"MEN MAMMA, NU HADE DU JU CHANSEN ATT FÅ EN BABY !!!!! Varför sa du nä, han var ju jätte gullig! Gå tillbaka, du kommer att ångra dej!"
VAD SÄGER MAN!
Jag vill inte vara tonårsförälder.
Hjälp mej någon!
Inlägg
9 kommentarer:
Jag är inte tonårsförälder än (thank någon) men väl kommer man ju dit till slut. Och det du just har skrivit får mig att le från öra till öra, det är bara fantastiskt.
Alla åldrar har sina stunder.
Vackert I say.
Helt fantastiskt, vad du kan beröra. Och vilket härligt möte din dotter och du hade där, över kaffekoppen.
Det är där det STORA ligger, i det lilla.
Kram Ji
Jag säger: gör en bok av inlägget. Det är ett briljant uppslag till en början till ett första kapitel.
Helt fantastisk reflektion över en lattekonveration. Fast stackars kille som blev nobbad när han ändå vågade göra någon så okonventionellt.
Min moders hotelser under tonårstiden var att blir jag pappa så får hon åldersnojja och går och skaffar ett barn till....
Det är svårt med rollerna...
Jag tycker att du borde gå tillbaka till det biblioteket ofta för att se om han dyker upp igen!
Sedan berättar du i bloggen om det.
*skrattar hjärtligt*
.. jag tycker den där unge mannen verkar spännande, tycker int edu det? - Nu med lite distans till det hela :)
Men kanske märkligt att sitta där på middagen och minnas vad din dotter har sagt *skrattar kucklande*
De är goá de där tvärrationella kommentarerna de kan ploppa ur sig.
Jag tycker som Pseudonaja, gå tillbaka och se om du får syn på honom... du har ju all rätt i världen att ändra dig ;)
*he he he*... (kan inte sluta skratta)
Förstår ditt dilemma... men gud så modigt gjort av mannen!
Doktoranden, jag lovar jag log från öra till öra jag med mitt i alltihop gick det ju inte att göra annat. Ja, det är verkligen sant att varje ålder har sin specifika charm. Så är det hela livet tycker jag.
Ji, men tack så glad jag blir, det är ju nånstans det man vill, beröra någon. Så sant med det stora i det lilla! Vilket är vad, inte sällan är det just det lilla som känns mest. Ja , vi förstår varann där!
Livskompott: Tack snälla, nu skenar fantasin iväg här.
Boris: Ja jag vet, det gjorde ont i mej att neka en sån hjältemodig man, men jag blev så "tagen på sängen" liksom. He He , behövde din mamma göra verklighet av hoten undrar jag då!=)
Pseudonaja:Ja, om jag vore en riktigt passionerad bloggerska så borde jag gå tillbaka och göra allt för bloggens skull, det borde jag! =) ska fundera på det på väg till biblioteket=)
Paljetten: Jag är glad att min dotter kan glädja inte bara mej. =) Ja man har ju rätt att ändra sig.(han var lite spännande, faktiskt.
Fröet: Skönt att du förstår mej! Det där med att föregå med gott exempel är inte så kul alltid, men de skedde mer automatiskt, jag var förvånad själv.
Visst var det modigt.
Oj, jag fick till och med bläddra till "föregående inlägg" för att jag skulle hitta där jag senast hade läst. Det är inte riktigt bloggstorm för mig nu. Det är bara så.
Men vilket fantastiskt litet ögonblick i ditt liv som jag hittade till. Vardagen när den är som bäst. Det oväntade och det som kommer att leda till många förtroliga samtal framöver. Den unge mannens fråga var nog del av någonting väldigt stort - tror du inte?
Skicka en kommentar