onsdag 8 oktober 2008

Individfri tid och fritid


Vad jobbat du med?
Det första vi frågar människor vi inte känner är ofta just detta. Jag antar att det är ett sätt att inleda en konversation. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är ett dåligt sätt. Det säger en del om hur vi spenderar större delen av vår vecka. Men vi ÄR ju inte vad vi gör naturligtvis. Inte heller gör vi precis vad vi vill på jobbet även om en del lyckans ostar har förmånen att försörja sig på ju precis det dom brinner för. Så vad skulle vi då inleda en konversation med? 

- Hej, Vad brinner du för i ditt liv? 

Men de skulle låta en smula pretentiöst och lite påfluget. Men det finns väl få saker som är så roligt att lyssna på som en människa som berätta något som verkligen kommer ur sann entusiasm. Men frågan är hur skulle en sådan undrar tas emot? Själv skulle jag nog få lite prestationsångest och leta febrilt i hjärnan efter något spännande att säga. Då gick ju hela iden förlorad och det hela blev en fråga om att prestera. Är man då inte tillbaks på ruta ett igen. Vad jobbar du med? Är det inte så att vi egentligen hör, - vad har du presterat? Vad säger det om en människa egentligen?

Förmodligen en hel del OM vi samtidigt fick en bakgrundsberättelse. Men tyvärr är det inte den typen av samtal som lite glättigt startas med frågan om arbetets art. Det är ju sällan människors livshistorier vi fiskar efter när vi artigt startar en social konversation. Nä, ve och fasa, tycker vi inte ändå att det känns ganska skönt att få ett enkelt och rakt svar på vad folk jobbar med. Lätt som en plätt kan vi få en uppfattning om vad personen i fråga kan sättas in i för fack. Det är praktiskt och hjälper oss att grovt sortera information vi får. Men om man tänker vidare är det riktigt taskigt att tvinga folk att prata om sitt arbete det första vi gör. Vi kanske är ärans trötta på jobbet, vi kanske till och med hatar att gå dit. Ännu värre, vi kanske inte ens har ett jobb att gå till. Är vi inte alla familjära med olika uttryck som går ut på att hata måndagar. Om en grej går sönder, ja då är de ett måndagsexemplar. Måndagar talar om att vi har hela långa veckan framför oss tills vi är lediga igen. Vittnar inte detta om att de vi primärt värdesätter är vår fritid, vår egna tid. Kanske vi istället skulle fråga, 

- och vad gör du helst på fritiden?

Tänk om detta lite grann skulle kunna förändra våra attityder i allas vårt prestationssamhälle. Detta kommer inte att medföra att våra arbeten och karriärer saknar betydelse för oss. Vi kommer inte att strunta i vad vi gör eller utbildar oss till men det skulle förändra vår människosyn. Vi behöver inte VARA det vi lever av. Det är en del av oss men inte det som talar om vilka vi är eller hur värdefulla eller lyckade vi är. Detta hänger också samman med att alla inte har samma förutsättningar. Vi startar inte på samma punkt i samma terräng och vi får inte alla samma redskap samtidigt. Det kan  vi inte förändra, men vi kan förändra vilka attityder vi sprider omkring oss. Låt oss i alla fall försöka röra oss utanför våra yrkesroller, och jag är säker på att den som vill prata om sitt jobb gör det ändå men då för att han eller hon vill. Låt oss hjälpas åt att stärka varandra som individer, och hjälpa varann att sluta upp att identifiera oss själva med våra yrkesroller om vi inte själva väljer det. Skulle vara kul med andras synpunkter på det här. Det här är bara ur min lilla synvinkel.


På bokmässan hittade jag en bok som är skriven av, Anna Manteus. Tänkte först att behovet av böcker av det här slaget är mättat. Men jag ändrade min uppfattning. Jag är jätte glad att jag köpte den och jag kan varmt rekommendera den. Titeln är Kvartslivskrisen. Det är en pärla! Inte jobbig att läsa, utan pekpinnar och präktighet, lyser upp och ger lite extra lust och energi på livet.


6 kommentarer:

Comvidare sa...

Oj, huvudet på spiken. Rätt i hjärtat. Rang på rödbetan.

Som du vet så pratar jag hellre om vad jag gör på jobbet än hur min familjesituation ser ut, men det kan nog bero på att jag är grym på det jag gör i mitt jobb och att jag suger på att leva i en realtion (nåja, ialla fall hitills har jag gjort det, det kan ju faktiskt visa sig att jag har en dold talang...). Jag vill således gärna prata om något jag är stolt över.

Men jag ogillar om jobbfrågan kommer från mina vänner. Med dem vill jag verkligen inte gömma mig bakom mina prestationer. Nej, de vill jag ska fråga om mina drömmar....

Anonym sa...

Ah, det där är ett ämne jag tycker är rätt roligt! Intressant inlägg!
När jag går på fest och ska presentera vänner för varandra nya personer så brukar jag säga (tex) :
- Detta är Anna, hon har världens roligaste blogg och är en fena på att simma ryggsim.
Och om den andre säger jag kanske:
- Anna, detta är Paul han är intresserad av historia och har aldrig sett havet ändå kan han knyta tio olika slags knopar.

Sedan är det bara att invänta och se vad de fortsätter att prata om.
Jag tycker det kan vara en utmaning att hitta andra infallsvinklar på det där med första kontakter...

I mitt fall, då jag är konstnär så förväntar de flesta sig att jag ska säga det på en gång när jag träffar folk på en privat fest. Men jag undviker det så länge det går och när de frågar så svarar jag kort och frågar dem om något annat... det brukar vara lätt att mingla sig varm ett tag innan man kommer in på prat om jobb och karriär. Jag undviker ämnet för att scanna av om jag kommer att behöva lägga fram min hushållsbudget mitt under en fest. Folk kan vara väldigt framfusiga och fråga om jag lever på bidrag och är ett socialfall... så gissa om det kan bli fel...*skrattar*
Nej, jag undviker att prata jobb på fester eller andra sociala möten.
Ha en trevlig kväll :)

Pseudonaja sa...

Bra skrivet!

Vad jobbar du med är i bästa fall en inledningsreplik till ett djupare samtal och i sämsta fall det enda som frågeställaren vill veta. Svaren är för det mesta lätta att hantera.

Värre är det med en av mina favoritfrågor: "Vilken färg har din själ?" Förutom att man riskerar att idiotförklaras så riskerar man att få svaren "Jag har ingen" eller "Nattsvart".

Howdy Sailor sa...

Efter fyra år på jobbet fick jag äntligen igenom en degradering i våras. Jag gick från informationsansvarig till registrator, alltså den som stämplar in posten. Samtidigt tappade jag några tusenlappar i månaden.

Arbetsgivaren försökte till slut muta mig att stanna på mitt gamla jobb. Jag kunde det ju utan och innan och det är inte vem som helst som kan slänga ihop en infrastrukturplanering med självaste regeringen som mottagare på mindre än sex timmar.

Men mina barn ville inte ha en trött mamma längre, och jag ville inte ha ledsna barn som väntade på mig. Tack och lov var min man helt förstående och det är inte med lite stolthet han berättar att hans fru minsann är registrator i en liten, svensk kommun!

Vad häftigt om jag skulle värderas för mitt yrkesval. Trots att bakgrundshistorien, precis som du påpekar, säger allt.

Anonym sa...

Hej!
Jag vill bara tacka för de fina orden angående min bok Kvartslivskrisen. Det var precis därför jag skrev den, att ge en ny dimension till livet och att inse vad som är viktigt för just dig!
Varmt tack!
Du kan läsa mer på www.manteus.se
Må gott,
Anna

E sa...

Va härligt att det fanns så mycket tankar om detta. Tack för feedback och infallsvinklar.
comvidare - att du pratar om ditt jobb med sådan entusiasm är ju bara att gratulera dej till att ha ett jobb du trivs med och framförallt att du har roligt. Det är väl det som är den fina poängen att hitta balansen.

Paljettenq- vilken underbar uppfiningsrikedom när det gäller att presentera dina vänner. Du borde bli min dejtingcoach!

Pseudonaja- min själ har alla regnbågens färgen, =), Tack för din reflektion och länken ditt inlägg, de var roande läsning.

Howdy Sailor-Tack för att du delade med dig. Det är väl det svåraste som finns att hitta balans mellan barn och familjeliv. Grattis till att du har en förstående man. Kul oxå att du hinner blogga för jag läser den med stor behållning.

Anna, Tack så mycket och roligt att du hittade hit! Tanken var just att göra lite reklam för din bok som jag är lite små kär i, och som är som en bra kompis att återkomma till.Lycka till framöver.

Bloggintresserade

Powered By Blogger

Min blogglista