torsdag 16 oktober 2008

Baren eller gymet


Puh...nu får jag skärpa mig och sluta vara blogg-skygg. Stora bloggtorkan eller bloggskräcken satte in här några dagar. Förfärligt förvirrande måste jag säga. Det blir liksom något som fattas. det känns tomt i hjärtat på något sätt. Jag hoppas det aldrig ska hända igen. 

En annan sak som jag inte heller hoppas ska hända igen, en ny erfarenhet från gårdagen. Efter min väninnas önskemål hoppade jag i mina minst fashionabla träningskläder för att ta en rask promenad eller kanske till och med en liten jogging tur på kvällskvisten tillsammans. Bara för att bränna så där lite lagom med fett för att motivera morgondagens fika. Som den lydiga kvinna jag är gjorde jag min väninna till viljes. Det hör till saken att vi båda behövde rasa av oss dagens alla tonårsbekymmer som trycker båda våra varma modershjärtan ibland. Hon och jag har flickor i samma klass. Den ena värre än den andra och ibland vet vi inte vem som är värst. Dessutom hade vi båda varit på möte på deras skola och haft gastkramande utvecklingssamtal med lärarna. Det kändes mer som avvecklingssamtal eller invecklingssamtal.

 Behöver jag säga att vi båda kände oss lite matta och fulla av oro. Fulla av oro bytes på något underligt sätt ut till fulla av vin!!! Jag vet inte hur det gick till riktigt. Två hurtiga kvinnor i lagom ålder fulla av entusiasm att få röra sina kroppar i hälsans namn hamnar plötsligt i soffan med en bag in box. Det var hennes fel! Inte mitt! Det var när det börja regna och hon sa att hon hade vin hemma som fötterna bar av åt fel håll. Jag vet nu inte om jag vågar mig ut i fortsättningen för att gå till gymmet för kanske jag finner mig själv sittande i en bar istället. Jag vet inte om tilliten till mitt eget omdöme fick sig en törn igår. 

Men det var härligt och förfärligt livgivande och magmusklerna fick sig en ordentlig omgång av alla skrattanfall. Kanske på vägen mot tvättbrädan går det lika bra att skratta sig snygg. Åtminstone kändes mitt hjärta och min hjärna betydligt lättare idag när jag steg upp och mötte mitt orosmoln vid frukostbordet. Hon är tretton år och ger mej mer huvudvärk än allt vin världen kan uppbringa. Jag älskar dej ditt lilla skräp och jag hoppas hoppas och tror att allt ska bli bra till slut, att min kärlek ska räcka hela vägen från jordens mitt till universums slut. En dag ska vi vara gamla ihop och jag ska komma till dej på fika och ha fina blommor med till dej mitt lilla blomster. 

5 kommentarer:

Comvidare sa...

Jag har lovat mig själv att aldrig dricka vin mitt i veckan. Det kunde jag inte hålla. Nu gäller regeln att jag inte får dricka vin mitt i veckan när jag är ensam. Det går bra.

Däremot får jag av någon konstig anledning äta alla möjliga bakverk i min ensamhet. Och i sällskap av vänner. Och mitt i veckan. Man kanske skulle reglera sockerintaget också? Det vore väldigt ansvarsfullt.

Jag har bara en fråga. Det är torsdag och det står ett glas vin och en chokladkaka intill mig. Jag chattar med dig. Visst räknas inte jag som ensam då? Jag får frossa, eller hur?

Pseudonaja sa...

En mammas kärlek kan räcka väldigt långt.

E sa...

Ja visst, comvidare! Visst är det ett reelt möte om än på skärmen när vi chattar. Så långt bort men ändå så nära, liksom...inte är du ensam när vi möts. Sen är det så att du finns alltid i mina tankar mer eller mindre så du är aldrig ensam egentligen. För övrigt tycker jag att det var väldigt sunda och kloka regler du lever efter. Jag har genast börjat efterleva dom också!=)

pseudonaja, du är fin du!

Comvidare sa...

Både igår och idag lyckades du värma mitt hjärta med bara några få ord. Magiskt. Och märkligt. Har du den effekten på alla? Smyger du omkring längst bort i sverige och sprider omsorg och vänlighet?

E sa...

hehe..du är söt du!!!

Bloggintresserade

Min blogglista