Vänliga väggar tar emot rasande vindar och stänger dom ute.
Tyst och stilla, inga orons gnagare tuggar i mitt inre.
Bara ljuslågan kämpar, fladdrar i nervösa rörelser.
Sinnet trycker nuets hand.
Lugn i det som är.
Ändå saknar jag din doft, din mjuka hud.
Ditt trygga sätt att sova stilla stilla nära mig.
Din andning var helt ljudlös,
värme från andetagen när du sov .
En klump i halsen skaver och river i minnet.
Ville inte skriva eller tänka mer på dej.
Påminner mej om de ordförråd du använde
men inte kunde koppla samman med praktik.
Du vet inget om min längtan och den släcks sakta ner.
Vilar huvudet på kudden och vet att sömnen är min bästa vän.
Inlägg
5 kommentarer:
Jättefint skrivet. Och jag kan känna igen mig.
Instämmer med föregående kommentator.
Så skönt att ni kan känna igen er. Då känns det mindre ensamt helt plötsligt. Ledsamt att vi alls måste känna så ibland någon av oss men jag antar att det är livets gång och ur allt det som känns och bränns kommer en del visdom till oss som en bonus.
en ilning går längs ryggraden, så många vakna nätter det känts precis så där. tack för dina vemodiga men vackra ord från hjärtat.
Heeej gumman! Vad glad jag är att du kom tillbaka hit=).
Usch jag vet, det är inte roligt, men vi måste veta att runt husknuten väntar något ännu bättre. Tålamod tålamod. Kramar till dej!
Skicka en kommentar