Individfri tid och fritid

Vad jobbat du med?

Det första vi frågar människor vi inte känner är ofta just detta. Jag antar att det är ett sätt att inleda en konversation. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är ett dåligt sätt. Det säger en del om hur vi spenderar större delen av vår vecka. Men vi ÄR ju inte vad vi gör naturligtvis. Inte heller gör vi precis vad vi vill på jobbet även om en del lyckans ostar har förmånen att försörja sig på ju precis det dom brinner för. Så vad skulle vi då inleda en konversation med? 

- Hej, Vad brinner du för i ditt liv? 

Men de skulle låta en smula pretentiöst och lite påfluget. Men det finns väl få saker som är så roligt att lyssna på som en människa som berätta något som verkligen kommer ur sann entusiasm. Men frågan är hur skulle en sådan undrar tas emot? Själv skulle jag nog få lite prestationsångest och leta febrilt i hjärnan efter något spännande att säga. Då gick ju hela iden förlorad och det hela blev en fråga om att prestera. Är man då inte tillbaks på ruta ett igen. Vad jobbar du med? Är det inte så att vi egentligen hör, - vad har du presterat? Vad säger det om en människa egentligen?

Förmodligen en hel del OM vi samtidigt fick en bakgrundsberättelse. Men tyvärr är det inte den typen av samtal som lite glättigt startas med frågan om arbetets art. Det är ju sällan människors livshistorier vi fiskar efter när vi artigt startar en social konversation. Nä, ve och fasa, tycker vi inte ändå att det känns ganska skönt att få ett enkelt och rakt svar på vad folk jobbar med. Lätt som en plätt kan vi få en uppfattning om vad personen i fråga kan sättas in i för fack. Det är praktiskt och hjälper oss att grovt sortera information vi får. Men om man tänker vidare är det riktigt taskigt att tvinga folk att prata om sitt arbete det första vi gör. Vi kanske är ärans trötta på jobbet, vi kanske till och med hatar att gå dit. Ännu värre, vi kanske inte ens har ett jobb att gå till. Är vi inte alla familjära med olika uttryck som går ut på att hata måndagar. Om en grej går sönder, ja då är de ett måndagsexemplar. Måndagar talar om att vi har hela långa veckan framför oss tills vi är lediga igen. Vittnar inte detta om att de vi primärt värdesätter är vår fritid, vår egna tid. Kanske vi istället skulle fråga, 

- och vad gör du helst på fritiden?

Tänk om detta lite grann skulle kunna förändra våra attityder i allas vårt prestationssamhälle. Detta kommer inte att medföra att våra arbeten och karriärer saknar betydelse för oss. Vi kommer inte att strunta i vad vi gör eller utbildar oss till men det skulle förändra vår människosyn. Vi behöver inte VARA det vi lever av. Det är en del av oss men inte det som talar om vilka vi är eller hur värdefulla eller lyckade vi är. Detta hänger också samman med att alla inte har samma förutsättningar. Vi startar inte på samma punkt i samma terräng och vi får inte alla samma redskap samtidigt. Det kan  vi inte förändra, men vi kan förändra vilka attityder vi sprider omkring oss. Låt oss i alla fall försöka röra oss utanför våra yrkesroller, och jag är säker på att den som vill prata om sitt jobb gör det ändå men då för att han eller hon vill. Låt oss hjälpas åt att stärka varandra som individer, och hjälpa varann att sluta upp att identifiera oss själva med våra yrkesroller om vi inte själva väljer det. Skulle vara kul med andras synpunkter på det här. Det här är bara ur min lilla synvinkel.

På bokmässan hittade jag en bok som är skriven av, Anna Manteus. Tänkte först att behovet av böcker av det här slaget är mättat. Men jag ändrade min uppfattning. Jag är jätte glad att jag köpte den och jag kan varmt rekommendera den. Titeln är Kvartslivskrisen. Det är en pärla! Inte jobbig att läsa, utan pekpinnar och präktighet, lyser upp och ger lite extra lust och energi på livet.